Långdragen förkylning

Jag känner som att meningen med mitt liv hat försvunnit – såna känslor hos mig brukar bero på att jag blivit/varit förkyld och inte kunnat träna. SÅ också nu. För 8 dagar sedan blev jag störtförkyld. Det var feber, trött och ont i ansiktet. Sedan blev det kanske mer alkohol än vad det borde bli när man är så pass förkyld och så sitter jag nu här. Fortfarande inte frisk. Hade så sent som igår bröstsmärtor när jag gick upp för trappor vilket inte känns stabilt nog att dra vare sig till stallet eller till gymmet. Jag vet att min kropp vinner på att jag vilar när jag är sjuk men mentalt får jag bilder framför mina ögon på fladdrig hud och förtvinade muskler. Det må vara smått stört men jag skulle nog må psykiskt bättre om jag gick till gymmet trots en infektion i kroppen. Jag har dock lovat mig själv att inte hålla på så. Jag hade en period i mitt liv när träning blev destruktivt. Jag vet att många har problem att komma iväg till gymmet. Jag har svårt att låta bli även när jag inte borde gå dit. Därför lider jag igenom min förkylning och låter bli gymmet. Sannolikt kommer den strategin bespara mig från hjärtmuskelinflammation och andra hemskheter. Jag behövde bara få klaga lite på hur hemskt det är att jag inte kan lyfta tunga saker. Så klagat klart. Nu ska jag gå och sova istället. Behöver det för återhämtningen!

Kalles sex liv

Kalle Zachari Wahlström är min själsfrände. I alla fall tror jag det efter att ha sett honom i diverse teveprogram samt på sociala medier. Mycket han gör och säger skulle kunna vara direkt-saxat från mina tankar och/eller påhitt. Idag har jag roat mig med att kolla på del 3, 4 och 5 av hans senaste serie på SVT, Kalles sex liv. I den testar han sex olika livsstilar som minst sagt kan klassas som alternativa och utanför lådan. Dels gör han väldigt bra teve men sedan är det något med just den här seriens frågeställningar som tilltalar mig. Inte nödvändigtvis för att jag skulle vilja leva så som han testar att leva i serien utan kanske snarare för att jag tycker att det är viktiga frågor han lyfter. Hur ska man leva för att vara lycklig. Varför går man till jobbet, varför lånar man en massa pengar köper en lägenhet, varför stressar man ihjäl sig i stan? Sjukt relevanta frågeställningar och jag tror det finns lika många svar på dessa frågor som det finns personer.

Jag har tänkt lite på hur det är för mig. Funderat över ”alternativa liv”. Jag brukar säga att om jag inte skulle bli läkare skulle jag bli mat-, tränings- och resejournalist. Jag skulle resa runt i världen och äta träna och skriva om mat och träning samt resor. Inga tvivel. Det är det enda jag skulle vilja göra om jag inte får bli läkare men jag skulle inte välja att göra detta framför min utstakade plan. Varför då kan man undra. Är det för att det är mer socialt accepterat att välja läkare? Är det undermedvetet så att jag väljer det alternativ som samhället anser vara ”rätt” eller är det faktiskt så att jag verkligen vill? Det blir omöjligt att svara på då jag är en produkt av min uppväxt och min samtid. En produkt av samhällets normer och sätt att se på arbete, samhälle och individ. Jag tycker ändå att det är viktigt att fundera över. Vad vill jag och vad gör jag för att jag tror att det förväntas av mig? Vad är mina egna önskningar och vad är mina inbillade kravbilder på mig själv? Vad förväntar jag mig av mig själv och varför förväntar jag mig just detta? Hur ska man veta att något är rätt?

Jag jobbar mycket med att visualisera. Det är så jag alltid har gjort. När jag sätter upp mål gör jag detta genom att visualisera hur det skulle vara att göra olika saker. Hur skulle det vara att göra AT i Sundsvall till exempel: får en vision och en föreställning. Hur skulle det vara att göra AT i småland: får en annan vision och en föreställning. Kompletterar bilderna med fakta och ger på så sätt visionen mer detaljer. Till slut står jag där med några olika scenariobilder framför mig. Sedan kommer det svåra – välja. Visualiserar det där frilansjournalistjobbet. Läser på om det, kollar på bilder. Får en tydlig bild av hur jag tror det skulle vara. Det verkar najs, men inte lika najs som läkare. Sedan skulle vän av ordning påpeka att jag aldrig kommer veta huruvida det är lika najs (eller kanske rent av najsigare) att vara frilansande mat- tränings- och resejournalist om jag inte provar… Det är ett framtida äventyr tänker jag och fortsätter googla träningsresor till Miami Beach.

Drömpass på karaten

Igår var jag iväg och tränade karate. Som ni kanske har förstått är det problematiskt mellan mig och karaten. Vanligen får jag ont efter träningen och känner mig bara allmänt sliten och trasig. Igår var jag där och tränade med måde mellangruppen och med avancerade gruppen. Kors i taket alltså, för jag hade varken ont under träningen, efter träningen eller nu, dagen efter. Vi hade ett riktigt bra pass igår, dels var det bra på grund av bra upplägg men sedan var det riktigt bra också på grund av hur många vi var där. Vi var SÅ HIMLA MÅNGA. Det är alltid himla peppande att vara många på träningen. På avancerade passet var vi liksom hela lokalen full, det är otroligt roligt när man är så många, det blir en helt annan feeling och man blir som sjukt mycket mer taggad. Igår började vi med ”vanlig” träning, vilket innebär fys som uppvärmning. Sedan lite vanlig kihon (grundtekniken) fram och tillbaka i lokalen och lite parövningar. Efter det avslutades mellanpasset med kata. Andra passet inleddes med kumite, vilket jag var nervös över, men det gick bättre än förväntat. Jag var rädd att jag skulle bli rädd och inte tycka att det var kul och att jag skulle göra mig illa. Inte då. Det var roligt, jag kände mig enormt långsam och seg i benen, det är gymmets fel men det var roligt. Det sjukaste jag vet är hur kul jag tycker det är att gå till karaten och slåss. Alltså det är ju inte slåss som på gatan, men det är så himla roligt. Varför då? Jag vet inte men det är det. Vi tränade lite grundteknik, parövningar och kata på avancerade passet också men jag vill som stanna upp vid kumiten (fighten). Vill dröja mig kvar där och känna efter lite till. Stanna kvar i den bra känslan jag hade igår. Wihoo.

Idag är det onsdag vilket innebär ridning och stallet. Dessutom är jag lire förkyld så det är nog bra om jag lugnar mig idag. Hej och hå vad det går.

Karateträning

Ironin i att jag rehabbat och tränat annat och dragit mig för att gå till karaten och när jag väl går dit är det a: askul och inte smärtsamt, b:sista träningen jag hinner med innan det är sommar.

Idag ville jag gå till karaten. Jag ville dit. Jag ville träna. Så jag gick dit och jag tränade. 2 timmar. 120 minuter, jobbigt och kul men utan ont. Helt fantastiskt tänker jag, precis så som det brukade vara innan jag fick ryggskott i februari förra året. I efterhand kan jag verkligen önska att jag skulle ha rehabbat på riktigt redan när jag fick ryggskottet istället för att genomföra shodangradering och SM. Men det är lätt att vara efterklok. Jag vill tro att min långa smärtperiod skulle varit kortare om jag tagit hand om mig själv redan från början istället för att låta det gå ända fram till maj innan jag taggade ner karaten. Men det är ingen mening att älta detta. Det blir inte annorlunda, och i ärlighetens namn har jag lärt mig massor av att gymma strukturerat i snart ett år.

Dagens träning bestod av mycket grundtekniker med fokus på höfterna. Övergångar mellan senkutsu-dachi, kiba.dachi och kokotsu-dachi samt gohun-kumite med tre zuki per steg. Därefter var det kata-nötning. Vi nötte kanku-dai som är en FANTASTISK kata på många sätt. Dels passar den mig, dels är den fin och dels är den så brutalt jobbig. Det är värre än alla intervallpass jag vet. Med den avancerade gruppen körde vi ett pass med nästan uteslutande sparkar. Sparkar och lite kata. Vi gick snabbt igenom katorna en behöver kunna fört att gå upp på nidan (svart bälte nummer två). Det är: Jion, Enpi, Bassai-dai, Kanku-dai, Hangetsu, Tekki-nidan, Förutom alla Heian och Jonru det vill säga.

Nog om det nu. Jag är så trött att jag snart trillar av pinn. Vi hörs, och take care

Segdragen förkylning

Jag firade valborg i Uppsala i år (igen). Vi hade en riktigt bra valborgshelg och det var bara så skönt att fly Stockholm och tentan och allt. Efter valborghelgen kände jag mig lite risig, men inte mer än att jag skyllde bort det på alkoholen jag druckit. Jag blev sjukare och sjukare och sjukare. Fredagen efter valborg var jag febrig. Nu är det 10 dagar sedan valborg och jag dras med en riktigt seg hosta. Seg som i: den vill inte gå över. Det är jobbigt av flera orsaker. Dels är det sån där hosta som låter, slemmigt, rossligt, äckligt. Dels är det störigt när man står på operation att börja hosta men det som stör mig mest är att jag inte vill träna för att jag inte känner mig frisk. Jag är helt övertygad om att jag INTE har feber, men jag har ont i halsen och hosta så det är ingen idé att gå till vare sig gymmet eller karaten. Suck.

Vad ska man göra liksom. En är ju trots allt bara människa och människor blir sjuka ibland. Längtar efter gymmet, en skivstång och lite benböj…

Att bli förkyld är en övning i att vara snäll mot mig själv

Idag hade jag grandiosa planer på träning. Igår efterforskade jag i nästan 90 minuter och satte ihop ett riktigt drömpass för mina ben. Komplett med uppvärmning, kroppsvikt och lite tyngre. Så jag packade med mig träningskläder och fika för att kunna kila direkt från skolan till gymmet på Fridhemsplan. Som ni kanske gissade utifrån vad titeln på detta inlägg är blev det inte någon träning.

Redan klockan 10 började jag känna att det inte var helt ok i min kropp. Huvud och nackvärk samt en onormal trötthet. Jag bet ihop fram till lunch men sedan var det bara att gå hem för min del. Jag åt (motvilligt) lunch och hamnade sedan i soffan. Status just nu: subfebril, fryser, ont i halsen, något förhöjd puls jämfört med normalt, värk i kroppen och trötthet. Så det blir till att stanna här i soffan. Jag är så extremt dålig på att hantera ”mild sjukdom”. Det enda jag vill göra är att skita i att jag (antagligen) är förkyld och gå till gymmet ändå. Dricka en stor kopp kaffe och bita ihop – ”det kommer kännas bättre efteråt” säger hjärnan. ”Du vill väl inte stanna upp din progression?” är vad jag hör. Bilden jag får framför ögonen är hur mina lårmuskler förtvinar av att jag ligger stilla o soffan och kurerar min förkylning. Jag ser hur de kommer vara smala som trådar när jag är tillräckligt pigg för att gå till gymmet. Alltså, jag kommer antagligen kunna träna imorgon, allra senast i övermorgon så jag VET att det jag ser framför mig aldrig kommer hända. Likväl blir jag stressad av att vara lite sjuk. Är jag mycket sjuk kan jag lättare acceptera min påtvingade vila i och med att jag då kan se att det är hälsofarligt att träna.

Jag tänker se min soffvila som en övning i att vara snäll mot min kropp. Jag vet att jag skulle kunna gå och träna, det skulle antagligen inte gå jättebra, men jag skulle slippa den här ångesten jag just nu slåss med. MEN efter att ha läst psykiatrikursen så inser jag att det är ett patologiskt beteende. Jag borde inte behöva ha ångest över att vara sjuk och missa ETT TRÄNINGSPASS. Därför ägnar jag mig åt exponeringsterapi nu i eftermiddag. Jag exponerar mig själv för ångestutlösande agens (inte gå till träningen trots att jag vill och känner att jag borde) och bevisar för mig själv att det jag är rädd för (konsekvensen av det jag inte vill göra alltså muskelförtvining till följd av att jag avstod från ett träningspass) inte kommer hända. Hemma-terapi.

Träningsläger för tävlande

I dagarna två har jag tränat karate. Eftersom det var ca två månader sedan jag tränade normalt har jag idag jordens träningsvärk. Min rygg och mitt axelparti vill dö, avgå och lossna från min kropp. HU! Men hur illa det än känns idag var det riktigt bra träning både igår och i förrgår. Det bästa med sådan här träning är att alla är lika hungriga. Alla VILL. Det är ingen som går och halvt mesar och släpar fötterna efter sig. Det är ingen som sitter på sidan och latar sig. Sitter man på sidan är det för att man är skadad. PUNKT.

Jag gjorde världens miss, jag skyller det på att jag inte tränat på två månader (det är inte en godkänd ursäkt men det är den enda ursäkten jag har). Det var min tur att visa en kata, jag fick höra att jag skulle göra kata Enpi… NAJS tänkte jag den är rätt skön. Och så börjar jag och halvvägs in inser jag att jag inte alls gör kata Enpi, utan ett eget hopkok av Enpi, Gojushiho-sho och typ egna moves. Mina tränare skrattade bara och sa, vi tar det på tisdag. Alltså, det var bedrövligt. Pinsamt – JA. Men här kan jag verkligen känna att skolan har förberett mig, ha ha. Det spelar liksom ingen roll hur fel jag gör på karaten för det blir ALDRIG lika pinsamt eller stelt som när man står med på levertransplantation och överläkaren börjar ställa frågor, basic frågor som en BORDE kunna svara på men en är helt blockerad och svarar trevande, jakande och FEL. Inget kan vara mer pinsamt än det. ALLA i salen inklusive USK och SSK kan svaret men en svarar fel. Det är pinsamt.

Idag har jag inget planerat, så jag ska spendera dagen i lugnt tempo, ta en promenad och köpa lite frukt tror jag.

Cristalls Jeanne d’Arc

Min fina ponny. Min fina fina fantastiska och underbara ponny. Jag blir lycklig av att få komma hem och rida på henne. Helt och fullt lycklig. I vår har jag ridit på ridskola, en gång i veckan. Det har varit extremt bra för mig, min sits har blivit bättre och jag har faktiskt blivit stadigare i min ridning (dressyrmässigt). När jag kom hem härom dagen och bestämde mig för att rida fick jag en smärre chock. Min lilla ponny är så lydig. Så finkalibrerad, så arbetsvillig. Jämfört med ridskolehästarna, ja hur ska jag beskriva? Kanske lite som så, tänk er att ridskolehästarna är som en gammal volvo från 1987. Lite seg, sliten, startar alltid och går framåt. Att sitta upp på min gamla pärla är som att sätta sig i en liten bmw-sport edition. Så fort man nuddar reglagen så sprätter hon iväg, formar sig fint under en i sadeln. Behöver endast ta svagt i tygeln för att känna att det finns stöd på andra sidan. WOW. Hon är så fin att rida på. Jag har ALDRIG tidigare uppskattat hur fantastisk min ponny är. Aldrig insett hur extremt skönt det är att rida på en lydig ponny som är känslig för hjälperna. Red i gympadojor och hoppsadel och hon gick som en miljon. Jag är amazed. Så himla lycklig över att ha fått ha henne hos mig i åtta år.

Ridskolan är BRA. Men inget slår min egna lilla prinsessa.

Sjukgymnastiken har gett resultat

han var inte så dum ändå, min fysioterapeut. Nu har jag gjort som han sagt och tagit det extremt lugnt med träningen. Jag har följt hans träningsschema och sakta sakta trappat upp min löpning och min karate. Jag är inte på långa vägar färdigupptrappad men jag är på väg. Det gör inte ont längre. Det har inte gjort ont på cirka fyra veckor. Att ha ont är intressant, inte allt kul eller önskvärt, men intressant. När jag har ont blir jag fruktansvärt sur och egoistisk. Kort stubin och lättretlig. Går runt med konstant ”don’t fucking fuck with me you fucking fucker”-känsla. När jag tänker tillbaka på de dagar då jag hade som ondast kunde jag inte sitta på bussen utan att få ångest och panik över att folk trängdes, att det skumpade och allt endast på grund av att jag hade så ont att jag svettades. Jag kunde inte sitta ner på en hel föreläsning utan var tvungen att stå upp längst bak för det gjorde så ont att sitta ner. Jag kunde inte kliva ur sängen på morgonen utan att det svartnade framför ögonen på mig. Det tog 10 (ja 10) minuter att ta på mig strumporna på morgonen. Jag är så tacksam att jag gick till en fysioterapeut ganska omgående och fick ett rehab-program. Det har VERKLIGEN hjälpt. Det svåraste såhär i slutet av rehabiliteringen är att fortfarande hålla igen trots att det inte gör ont. Helt ärligt, det var inte svårt att ta det lugnt med träningen när det gjorde så ont att jag ville gråta. Men nu, när det inte gör ont, då är det lite knivigare att hålla tillbaka krutet. Men jag har lovat mig själv att rehabilitera fullt ut. Läka och bygga upp från grunden. Man får bara en sån här skada om man gjort  något tokigt, vilket innebär att jag ska göra om och göra rätt.

Planer som går åt fanders

Igår kväll hade jag en tydlig bild av vad jag ville min onsdag skulle innehålla: Stiga upp kring åtta, ta en löprunda, dammsuga, vara i solen resten av förmiddagen, åka in till KS för att inkludera en patient kring 15.00 och därefter gå ut och äta med kvinnodelen av familjen Andersson. Jag steg mycket riktigt upp klockan åtta och slängde (tur nog) en snabb titt i min kalender. Det visar sig att jag skall inkludera en patient till min studie klockan 10. Och att jag inte alls har någon patient inbokad på eftermiddagen. Solen skiner och jag skyndar mig till KS. Gör klart där och åker hem för att mötas av norra Europas tristaste gråa molntäcke. Över hela himlen. Tätt. Ingen sol här inte. Tappade suget. Jag vet att jag lika gärna kan göra allt jag planerade för imorse nu istället. Löprundan är det som mest störst sannolikhet faktiskt blir av. Men jag sur alltså över att jag spenderade den dela v min dag när solen behagade visa sina vackra strålar inomhus på sjukhuset. Illa. sitter med mitt eftermiddagskaffe nu, ska dricka upp det och bestämma mig för huruvida det blir löprunda eller inte. Känner att latmasken kommer och tar mig…