Sista terminen i skolan.

Hej bloggen.

Jag har varit på sommarvacay från dig. Jag har inte varit ledig i sommar utan jag har jobbat. Mitt första jobb som läkare någonsin. Min sommar har utspelat sig i Sundsvall. Min hemstad. På Sundsvalls Sjukhus. Cirkeln är sluten. Det var där jag kom i kontakt med vården första gången som praoelev på ortopedmottagningen när jag gick i åttonde klass och det var där jag jobbade som läkare allra första gången. Det är också dit jag vill efter examen. Sommarens bästa var mitt jobb, 100 %. Men sommarens näst bästa är insikten och vetskapen att jag vill hem igen. Jag är trött på Stockholm nu. Jag vill tillbaka till en mindre ort med ett mindre sjukhus. Den naturliga frågan: Blir det AT i Sundsvall då eller? Svaret: Ja sannolikt. Om jag får AT-tjänst där blir det AT där. Får jag inte AT-tjänst där blir det inte AT alls utan vikariat tills jag får AT i Sundsvall. Enkelt.

I måndags var sommaren slut per definition i och med att skolan började. Vi på KI läser nu termin 11 en kurs som heter Hälsa, Samhälle och Miljö, den är 12 hp (en termin är 30 hp) och det är lite svårt att förstå exakt vad det är vi förväntar lära oss. Ämnet är intressant och jag tror de har tänkt att denna kurs ska knyta ihop hela läkarprogrammet. Att vi nu ska få en större förståelse för ”hur det faktiskt fungerar”. Hur systemen är uppbyggda och vilka strukturer som finns och hur dessa påverkar hälsa på individ och samhällsnivå. Hur som helt är det dels skönt att vara tillbaka i skolan då varje dag som går nu är en dag kortare kvar till examen. Men om jag ska vara krass, och ärlig hade jag hellre varit i Sundsvall, kvar på mitt sommarvikariat. Alla gånger.

Det är trots allt sista terminen i skolan och tanken från min sida är att jag ska börja avveckla mitt liv i Stockholm och maxa allt jag vill ha ut av den här staden innan det bär iväg härifrån. Jag vet att jag kommer gråta när jag flyttar. Alla förändringar i den här storleksordningen får mig emotionell men jag vet också att flytta är vad jag vill. Jag kan inte tänka mig AT i Stockholm. Jag kan inte tänka mig vikariat i Stockholm. Vad ska jag då göra här i Stockholm? Just det. Flytta.

Idag har jag varit hemma under förmiddagen och pluggat inför ett seminarium vi har i eftermiddag och det börjar bli dags att äta lunch för att hinna in i tid till seminariet ser jag, hörs!

SVK i barnkirurgi

Hej hopp. vecka två på SVK barnkirurgi har precis börjat. Den här veckan har jag en vecka med diverse, alltså ingen fast avdelningsplacering utan är utspridd på olika platser. Idag har jag varit på ECMO-enheten i deras nya lokaler på NKS. NKS har totalt 6 ECMO-platser för både vuxna och barn. ECMO står för extra-corporeal-membrane-oxygenation. Det är alltså med enklare ord ett sätt att syresätta och pumpa runt patientens blod utanför kroppen. Blodet kan således både syresättas och distribueras oavsett hur hjärtat och lungorna mår. Det låter som en dröm men ECMO är jättefarligt. Livräddande för de som behöver men inget man vill vara i behov av. Det är i stora drag två huvudgrupper av patienter som ligger på ECMO, det är små barn och prematurer (ofta med bronkopulmonell dysplasi eller mekoniunaspiration) samt vuxna med fulminanta pneumonier. Det finns även ett användningsområde för ECMO när det gälller patienter med massiva hjärtinfarkter som behöver avlasta hjärtat tills det har återhämtat sig. Som jag förstod det är detta dock inte en stor patientgrupp på ECMO-enheten på NKS utan dessa patienter återfinns på andra centra samt på Thoraxintensiven. Intressant studiebesök och fascinerande verksamhet. Jag tror att det är hit man ska söka sig om man är en sådan som gillar teknik och fysiologi. Det är som en IVA för tekniknördar! Skitcoolt men jag känner att det är för komplicerat för min smak.

Nu ska jag iväg och titta en snabbis på en operationsrobot innan det är kvällsföreläsning. Hoppla

Har jag för korta fingrar för att bli gynekolog?

Jag har (äntligen) fått gå vidare från barndelen av termin 10. Vidare till Gynekologi och obstetrik. Hittills är allt suveränt. Bra handledare, snälla patienter och rimliga mängder saker de förväntar sig av oss. En sak bara… Idag när jag undersökte en kvinna så kändes det liksom som att hennes vagina var för lång för mina fingrar. Som att jag bara nådde halvvägs. Samma famlande känsla uppstod även vid nästa undersökning och den tredje likaså. Jag undrar alltså: Har jag för korta fingrar för att kunna bli gynekolog eller gör jag bara fel?

Imorgon är dagen jag ska fråga en handledare om vilket som är mest sannolikt. Min hypotes: Jag gör fel. Men fel gör man i början och det är därför man övar – för att bli bra alltså… Inte för att göra fel.

Jag har tömt min första abscess

Ibland är det lustigt vad man glädjer sig åt här i livet. Jag sitter här och är glad över att jag fått tömma min första abscess. Själv (under översyn men ändå). Jag fick göra allt, rita, bedöva skära spola och sy. Det låter kanske banalt men när man är student är det de små sakerna som är viktiga. Det är fantastiskt att få göra små ”enkla” saker och faktiskt få se att man klarar av dem. Det är så tillfredsställande att inse att man lärt sig saker. Att man vet hur man gör, att man kan utföra. Idag fick jag känna att jag minsann kan tömma en abscess. Det var guld värt i min värld.

När jag står och har tråkigt och känner mig sämst nästa gång ska jag tänka på att jag åtminstone kan tömma en abscess, och det är mer än jag kunde när jag började den här evighetslånga utbildningen.

Nästa vecka är barnkirurgi

Snart är delmomentet Utveckling (eller Pediatrik som det egentligen borde heta) avslutat för min del. Jag har nästa vecka kvar samt två dagar inom öppenvården veckan efter det. Nästa vecka blir en intensiv vecka med mycket pluggande. Barnkirurgi står på agendan. Vi har fått en hel drös med seminariefall att förbereda och det är långa dagar. I vilket fall tror jag det blir bra. Det är ju som sagt inte tenta på allt detta nu, utan den kommer först 28 april. Både jobbigt och skönt.

Jag har så extremt låga förväntningar på barnkirurgi. I och med att vuxenkirurgen var så bra och vi fick göra så mycket… Jag tänker mig att det kommer vara en vecka av: Följ efter som en svans och titta på. Men det blir så skevt allt detta. Barnkirurgimomentet är en vecka. Alltså inte ens det. Det är mån-torsdag förmiddag plus ett kvällspass. På detta har de lagt 36 seminariefall. Hur tänker den som planerar att innehållet korrelerar till den tiden som är given? Ja inte vet jag. Det känns snedfördelat i min värld. Vi ser väl.

Min stora dröm och förhoppning är att jag skulle få se en appendicitoperation… Eller en gall-op. Sågen varken eller under termin 7…

VFU på onkologen

Den här veckans praktik hade jag fruktat. Jag var rädd att det skulle vara deppigt, jobbigt och bara inte kul. Jag baserade mina fördomar på VFU-veckan jsg gjorde termin 5, på hematologen (vuxen-hematologen alltså). Det var annorlunda på barnonkologen. Med det sagt. Cancer ÄR en fruktansvärd sjukdom och det ÄR otroligt sorgligt för de drabbade barnen och deras familjer. Men att få komma som student till avdelningen jag nu spenderat en vecka på var så himla bra. Personalen var fantastiskt kunnig och sympatiska. Riktigt fina människor och de tog både hand om de sjuka barnen, deras syskon, deras föräldrar och gjorde även tid för att handleda mig.

Jag har lärt mig massor. Inte så mycket de kommer fråga om på tentan i slutet men däremot har jag lärt mig SÅ mycket jag har användning för i verkliga livet. Det är ju trots allt mindre än ett år tills jag tar examen och allt börjar verkligen bli på riktigt nu. Snart är det jag som ska hålls i samtal på riktigt. Snart slipper mina handledare gå in först och fråga om det är okej att en ”blivande kollega” är med vid dagens undersökning och samtal. Snart har jag också äkta existensberättigande på sjukhuset utan att behöva förklara mig. Det är nog vad jag ser fram emot mest. Slippa bli kallad för ”random praktikant”, ”kandidaten” istället för mitt namn, och ”studenten”. Jag längtar efter nästa år!

Var tog vintern vägen?

Efter mitt senaste inlägg här, daterat till november 2016 blev jag sjuk. Jag var först förkyld, en vanligt men lite tyngre förkylning. Jag blev nästan frisk och sedan brakade helvetet lös på riktigt. Ensidig snuva. Äcklig smak i munnen, hög feber, ont i halsen och munnen, svullen och röd. Jag var helt däckad under nästan hela december. Min sista del av termin 9 genomled jag (inte för att den var ointressant eller tråkig utan för att jag var sjuk) med minst möjliga insats. Jag kan inte minnas när jag senast mådde så dåligt. Till jul var jag något så när frisk.. Sedan åkte jag till USA och hela den resan är ett kapitel för sig, den får ni höra om en annan dag.

Efter jul var det tentor på termin 9, jag skrev den första dagen efter jag kommit hem från USA, den andra skrev jag dagen därpå. Jag var SÅ jetlaggad. Helt sinnes. Men tentagudarna var med mig och jag klarade båda tentorna med gott resultat.

Nu är det januari, jag har gjort min första veckas praktik på barnkursen och jag undrar: Var tog vintern vägen? Snön, kylan, myset? Kan någon svara på det… tack på förhand.

Öron Näsa och Hals ”förhörsseminarium”

Vad tänker ni när ni läser förhörsseminarium? Jag tänkte mig ett seminarium i små grupper där vi diskuterar patientfall och varje student får redogöra för ett fall (ej förberett). Idag kom jag till skolan och möttes av ett skriftligt förhör, typ en dugga. 12 huvudfrågor med delfrågor till detta och 45 minuter på oss att skriva. Första gången någonsin jag hade lite ont om tid i tentasammanhang. Duggan gick bra. Den markerade också övergången från delmoment tre till sista delmomentet för den här terminen. Det är bara en del kvar av termin 9 och för min del är det Neurologi. Nerver, hjärnan och ja. Stroke, hjärntumörer, Demens, MS, Parkinson och sådant. Det ska bli spännande men jag är samtidigt LIVRÄDD. Det är så komplicerat! Så HIMLA komplicerat. Jag förstår ingenting. Eller jo – det gör jag, men det känns som att jag inte förstår någonting. I vilket fall behöver jag inte stressa upp mig ännu. Det är temadagar imorgon, fredag samt måndag och tisdag så förrän onsdag behöver jag inte oroa mitt huvud med neurologi.

Huddinge sjukhus

Idag börjar jag den näst sista delen av den här kursen. Öron- Näsa- Hals (ÖNH). Den ges endast på Huddinge sjukhus så nu ska jag få spendera några dagar (ca två veckor) på Huddinge. Vi var faktiskt där idag. Jag känner mig redan nu nostalgisk och får som en varm känsla i kroppen när jag tänker tillbaka på Medicin och Kirurgkurserna på Huddinge. Det låter svinlöjligt och jag känner mig svinlöjlig, men det är inget jag kan hjälpa. ÖNH verkar vara en praktisk specialitet – KUL. På måndag ska jag få vara på operation. Det var länge sedan nu, men välkommet efter att ha suttit på psykiatrin och lyssnat, varit på ögon och tittat, nu, ÄNTLIGEN lite göra med händerna.

Hur fint och bra det än känns i min kropp när jag faktiskt ÄR på Huddinge sjukhus känns det desto tristare när jag ska åka från sjukhuset och det är signalfel i tågtrafiken. Idag fick jag och en kursare ta bussen till Rågsved, därifrån tunnelbanan till T-Centralen och där byta till pendeltåget mot norrförort. Sjukt frustrerande. Jag var redan trött när jag kom till pendeln. När jag åkt i 1,5h och stiger in innanför dörren hemma ville jag bara dö. Så jag försöker kupera döds-frustrationen med kaffe och tyst omgivning. Det går snart över.

Att avsäga sig saker en tagit på sig

Jag är en ”ja-sägare”. Jag är alltså dålig på att tacka- och säga nej. Dålig på att avböja helt enkelt. Jag finner då och då mig själv i situationer där jag tackat ja till diverse ansvar eller åtaganden som jag kanske inte ens vill ha. Det kan handla om banala saker som att träffa en kompis – det vill jag ju göra men det kanske är helt omöjligt schematekniskt. Men jag har ändå svårt att säga nej. Det luriga med att tacka ja för att sedan behöva krångla sig ur är ju att det blir krångligt inte bara för mig utan för alla inblandade. Att få ett nej från början är bättre än ett jag som blir ett nej i sista stund. Så tycker i alla fall jag…

Den kommande tiden har jag som målsättning att öva på att säga nej från första början. Det är lättare så och skapar mindre stress. Vadå stress undrar ni: Jo men den stressen jag menar är stressen som uppstår när det där datumet närmar sig, när den där deadline kryper närmare och du inte längre kan blunda för att det är omöjligt. Den stressen. Stressen över att behöva krypa till korset och säga nej det går inte. Stressen över att kanske till och med känna att enda utvägen är att ljuga ihop en historia om matförgiftning för att slippa dyka upp på avtalad tid och plats. Det är den stressen jag tänker att jag borde kunna bota genom att bita i det sura äpplet redan från början. Det må vara surt, men det är åtminstone nyplockat och inte ruttet.

Idag har jag varit på skolan och skrivit en frivillig tenta, nu ska jag kila till gymmet och köra ett benpass. Sen är det en slapparkväll jag ser framför mig. Läsa en bok och dricka te. Ungefär så. Imorgon börjar nästa del av termin 9 och vi har introduktion inför Öron-Näsa-Hals. Det börjar 08.00 ute i Huddinge, så en tidig morgon. Sedan håller det på halva kvällen också, sluttid 16,30, så en lång dag helt enkelt. Det blir nog bra! Har ändå saknat HS ganska mycket så det ska bli skönt att få trampa på känd mark igen.