Tentaångest

Idag har jag tentaångest. Imorgon har jag tenta.

Pediatrik känns förjävligt. Gyn-Obs känns hanterbart. Jag vill bara att tentan ska vara över så jag får dra till Uppsala och fira Valborg!!!! snart så. Plus att efter den här tentan är det bara en 7,5hp självvald kurs kvar innan det är sommar. ÄNTLIGEN.

200 nya IS-soldater per månad

Tittar på SVTs program friktion. Friktion är ett program där aktuella samhällsfrågor tas upp och diskuteras, dels genom reportage och dels genom inbjudna experter som får samtala i studio. Det avsnittet jag ser idag handlar om IS. Det är fruktansvärda historier som berättas. Mitt hjärta blöder för Personerna, Familjerna, Folket som utsätts för dessa fruktansvärda kräkningar, terror och denna skräck. En familj som tidigare bodde i staden Palmyra är med i ett inslag. Jag blir fruktansvärt ledsen över att höra om allt de tvingats se och uppleva. Små pojkar och flickor som varit med om avrättningar och ”straff” i form av amputation av händer och ben. I programmet säger de att IS tappat i makt och styrka. Att de inte längre kan rekrytera lika många soldater i och med att deras ekonomi blivit sämre. Hjälp. Enligt programmet rekryterade IS som mest 2000 (två tusen) soldater varje månad. Nu är siffran nere på 200. De har också förlorat kontrollen över ungefär 30% av de landområden de tidigare kontrollerat. Det låter positivt… Men det räcker inte. Det räcker faktiskt inte. IS behöver sluta upp med det här nu. Inga fler familjer ska behöva trasas sönder och tvingas fly. Inga fler barn borde behöva bli tvingade till att skjuta fångar med automatvapen. Krig i religionens namn, där man kidnappar andlighet och tro och förvränger den är antagligen det värsta jag vet. Idag går alla mina extratankar till de människor som på något sätt tvingats ge upp sina liv på grund av IS.

Det blir så tydligt, när man faktiskt ser vad människor flyr ifrån, att vi som omvärld måste göra allt i vår makt för att hjälpa dem. Vi lyckligt lottade medmänniskor som inte fötts i länder med krig måste sluta bråka om petitesser och ta vårt jävla ansvar någon gång. Hjälpa familjer på flykt. Ta hand om ensamkommande flyktingbarn. Utbilda våra medborgare så de förstår vad krig innebär, att det inte är religionen som är farlig utan att den missbrukas. Utbilda våra medborgare så de förstår bättre än att tänka i termer av ”vi och de”.

Det var väl bara det.

Ippon Shobu SM 2015

Alltså, har ju inte delgivit er hur det gick nere i Karlskrona på SM. Här kommer ett referat: det började men kata, på inbjudan stod det att det skulle gå till som vanligt enligt ippon shobu-reglemente, dvs du gör den katan som domaren basunerar ut. Väl på plats är det andra bud. Valfri kata utav bassai-dai, Kanku-dai, Jion eller Enpi. Och inte matcher med flaggor utan poäng. Jag gjorde Bassai-dai, i efterhand skulle jag ha valt Jion. Men men! Jag kom sist av alla som startade, men jag är faktiskt stolt över att bara ha startat. Kumiten därefter- fick mig på bra mycket bättre humör. Kom trea! Gjorde en RIKTIGT bra match, som jag verkligen kan vara nöjd med. Efter den dock, vet inte riktigt vad som hände. Oklar om det var slaget jag fick mot huvudet eller brist på rutin, men Bruden jag förlorade mot var LÅNG, och hon tajmade mig med kesami-zuki två gånger = 2 poäng och hon vann. Jag fick mersmak. Det ver riktigt kul! Vill tävla mer!

 

Klinisk-Utbildnings-Avdelning (KUA)

sista dagen på KUA. Jag är faktiskt lite ledsen. Det har varit två RIKTIGT bra veckor. Mitt team har varit typ det bästa teamet man kan tänka sig. Ssk-studenter och Sjg-studenter, vi läkarstudenter och en Arbetsterapeutstudent. Vi har fått fungera som riktiga läkare, syrror och fysiosar, riktigt riktigt NAJS. Jag ska försöka bibehålla den här glada och sköna feelingen nästa vecka när jag ska vara på urologen. Är inte lika taggad inför detta nämligen. Men vem vet, det kanske är bättre än jag tror.

KUA är dock ett riktigt bra koncept. Det går ut på att vi studenter får fungera som våra framtida professioner. Göra allt själva, under uppsyn. Det har varit riktigt utvecklande. Fått testa sina vingar liksom. Mycket av målen på KUA går ut på samarbete, teamwork och att lära av varandra, vilket jag tycker har varit så himla skönt och kul. Det är så befriande att få träffa lite andra studenter och få lite ny input. I LIKE!

Blåmärken

Igår hade jag en ”dålig” dag på jobbet. Dålig innebär här att allt tog jättelång tid, jag åstadkom ingenting och ingen patient ville gå med på att ta emot den hjälpen som erbjöds. Jag gick från jobbet efter 16 och kände mig fruktansvärt frustrerad. Tacka då världsordningen för kampsporterna. Jag hade bestämt med en kompis från karaten att vi skulle ses och köra lite sparring. För konditionens skull och för att det är kul. Gårdagens sparring var så välbehövd. Det var ett sånt enormt utlopp för frustration och stress. Efter 75min var jag genomsvettig, trött och blåslagen. En knoge blödde. Min sparringpartner blödde från armbågen och vi var båda så himla nöjda. Sjukt det här med vad man väljer att göra på sin fritid. Jag kom hem efter sparringpasset och när jag pratat med min familj i telefon ett tag gick jag och la mig. Har sovit så KOPIÖST bra i natt. Vaknade pigg och glad. Nu hoppas jag på en ”bättre” arbetsdag samt ett riktigt tungt och tekniskt karatepass ikväll.

Att göra arbeten i grupp.

Vi har en uppgift. Som vi skriver två och två. Jag och min arbetspartner har inte riktigt klockren kommunikation. Jag trodd att vi hade bestämt att vi skulle vara klara idag. Men jag tror att hon hade uppfattat situationen annorlunda. När vi hördes över chatt tidigare idag visar det sig att jag skrivit ”klart” och att hon inte har börjat skriva. Frustrationen inom mig är ENORM. Men vad ska man göra!? det är ingen mening att bli sur eller arg. Inget blir bättre och jag slösar bara min energi på något som är otalt onödigt. Jag har knåpat ihop tusen ord om bröstsmärta. Nu får det räcka tills min kollega gjort sitt och mailat över sitt bidrag till kalaset så vi kan sy ihop och lappa igen fakthål och så vidare… Så då är fågan: vad ska jag spendera min resterand södag med? Jag hade  tänkt plugga hela dagen. Men nu går inte det. Jag hade tänkt ha vilodag från träning men som det ser ut nu vill jag träna för att få tiden att gå. Imorgon har vi bestämt att vi ska se på skolan och visa vad vi gjort so far för våra kursedare och se vd de tycker vi ska lägga till eller ta bort.

Det lär ju bli träning, prommenad och laga middag. Inte fy skam.

Loka likes candy

jag har en löjlig förkärlek till smaksatt vatten på flaska. Kan inte räkna hur många flaskor Loka likes old school jag drack ifjol. Åren innan det hade jag dille på banan-Loka. När jag såg reklamen om årets nyheter blev jag skitpeppad. Det tog ett tag innan jag hittade någon av de nya smakerna i butik men på Pressbyrån på Sundsvalls tågstation fanns de. Jag köpte med mig två av tre smaker för att lyxa till tågresan lite extra. De två smakerna jag testat är alltså Loka likes candy- persika och Loka likes candy-rosa svampar. Jag är ju lite partisk eftersom att jag som sagt älskar smaksatt vatten, sedan råkar jag också älska de persikogodisarna som fått ge smak åt ena smaken. Nå, vad tyckte jag då?

Persika- helt fantastiskt bra. Inget skämt. Skitgod. Kommer köpa den igen. Smakade som godiset!

Rosa svampar- god, men eftersom persika var SÅ HIMLA god kommer jag inte köpa den här igen. Den smakade nästan som svamparna. Godare än vanligt citrus-vatten men vinner inte över sin persiko-syster.

Nästa gång, då ska jag testa hallon-lakrits! (Har för övrigt också testat Loka crush jordgubb, ingen hit. Köp inte. Satsa på hallon istället, den är muuuumsig)

Svårt att sätta i ord

Kan inte lugna mig med att träna. Kan inte lugna mig med musik. Matlagningen ikväll hjälpte inte. Jag har en extrem oroskänsla i kroppen. Stress. Oro. Frustration. Kan inte ritigt sätta fingret på exakt vad som satt mig ur balans. Kanske är det stress inför tentan. Kanske är det frustration över känslan jag har av att inte kunna påverka något i min vardag. Kanske är det oro inför den annalkande sommaren. Jag vet helt ärligt inte. Me. Jag har en funky feeling. Inte alls kul. Beter mig konstigt. Är sur. Vill vara själv, eller träna tills jag inte kan stå på benen. Vill stoppa huvudet i sanden och bara låta tiden gå så jag får åka hem till min familj i Sundsvall… Typ.

Deppar över att jag slutar för sent för att hinna träna imorgon. Bu.

Skämsvarning

Pinsamt, jag skäms, vill gömma mig bakom en kudde. Sticka ut mina ögon för att slippa se eländet. Kanske lite för dramatiskt, men nästan så känns det. Har alltså precis sett senaste avsnittet av Greys Anatomy. Det är så pinsamt dåligt. Greys brukade vara min favoritserie. Det brukade vara roligt, spännande och intressant. Det brukade vara (något så när) realistiska konflikter och intressanta skruvar av berättelsen. Nu är de inne på elfte säsongen. Bästa karaktärerna är inte längre med och allt som någonsin eventuellt skulle kunna tänkas hända har redan hänt. Således: det finns ingen handling kvar. Allt blir så extremt framkrystat och pinsamt och dåligt. Samtidigt kan jag inte sluta titta. Måste se hur det går, vad hittar de på, vilket håll bär det av mot. Orimligt egentligen att jag spenderar en timme i veckan på universums kanske sämsta teveserie…

Kalv

Min middag idag. Wow. Broccoli stuvad i vitlök och Philadelphia med lite riven cheddarost på toppen. Till det stekt kalvkotlett som marinerats i timjan och honung. Salladsmässigt, inget extraordinärt men en röra till som tyvärr blev lite väl bitig. ”Svensk tzatziki” pepparrot, yoghurt, gurka och dill.  Hade kunnat vara hur bra som helst men jag tog i för mkt med pepparroten. Tycker faktislt att det ganska ofta är svårt med pepparrot. Det är gott i SMÅ mängder. Mh, det förstörde i alla fall i te min matupplevelse. Jisses. Kändes skönt att använde de där kotletterna också. De har ju legat i frysen ett tag…