Karateträning

Ironin i att jag rehabbat och tränat annat och dragit mig för att gå till karaten och när jag väl går dit är det a: askul och inte smärtsamt, b:sista träningen jag hinner med innan det är sommar.

Idag ville jag gå till karaten. Jag ville dit. Jag ville träna. Så jag gick dit och jag tränade. 2 timmar. 120 minuter, jobbigt och kul men utan ont. Helt fantastiskt tänker jag, precis så som det brukade vara innan jag fick ryggskott i februari förra året. I efterhand kan jag verkligen önska att jag skulle ha rehabbat på riktigt redan när jag fick ryggskottet istället för att genomföra shodangradering och SM. Men det är lätt att vara efterklok. Jag vill tro att min långa smärtperiod skulle varit kortare om jag tagit hand om mig själv redan från början istället för att låta det gå ända fram till maj innan jag taggade ner karaten. Men det är ingen mening att älta detta. Det blir inte annorlunda, och i ärlighetens namn har jag lärt mig massor av att gymma strukturerat i snart ett år.

Dagens träning bestod av mycket grundtekniker med fokus på höfterna. Övergångar mellan senkutsu-dachi, kiba.dachi och kokotsu-dachi samt gohun-kumite med tre zuki per steg. Därefter var det kata-nötning. Vi nötte kanku-dai som är en FANTASTISK kata på många sätt. Dels passar den mig, dels är den fin och dels är den så brutalt jobbig. Det är värre än alla intervallpass jag vet. Med den avancerade gruppen körde vi ett pass med nästan uteslutande sparkar. Sparkar och lite kata. Vi gick snabbt igenom katorna en behöver kunna fört att gå upp på nidan (svart bälte nummer två). Det är: Jion, Enpi, Bassai-dai, Kanku-dai, Hangetsu, Tekki-nidan, Förutom alla Heian och Jonru det vill säga.

Nog om det nu. Jag är så trött att jag snart trillar av pinn. Vi hörs, och take care

UFC fight night i Ericsson globe

Igår var jag och tre polare iväg till Globen för att kolla på MMA. Jag har aldrig sett MMA i verkligheten, bara på teve eller datorn. En av tjejerna som var med är ett riktigt fan som har följt UFC i ungefär 10 år och inte missat en enda match. En annan av tjejerna hade aldrig sett någon form av kontaktsport live förut. Sedan var vi två också som håller på med Shotokan-karate. Vi hade SÅ kul! Det var riktigt bra matcher. Mycket action. Många knockouts. KUL.

Det som däremot inte var lika kul var grabbgänget som satt på raden ovanför oss. Alltså hjälp mig vilka vidriga snubbar. De satt och brölade, de snackade om hur de skulle sätta på tjejerna i bikini som gick med rondtavlan och de hade flickvänner där hemma. Idiotin hade inga gränser. Det är såna här snubbar som skulle skylla ifrån sig på ”locker-room-talk” men alltså. Det är faktiskt inte okej. Det nådde sin kulmen i stupidity när en av killarna frågade sin kompis (som var diabetiker) om inte han kunde få en insulinspruta för han ville ju bli lite hög.. Ungefär där tackade intelligenskvoten för sig och gick ut för att begå självmord.

Jag tänker inte låta osköna snubbar förstöra hela min upplevelse. Så därför tänker jag vädra några fightspecifika synpunkter. På main card återfanns Alexander Gustafsson vs Glover Teixeria. Det var en spännande fight. Den avgjordes inte förrän i femte ronden och den avgjordes på teknisk knockout. Gott så. Det jag däremot reagerade på var hur Gustafsson flydde från Teixeria. Han sprang ifrån honom istället för att stå kvar blocka parera och kontra. Det var vad vi inom karaten skulle kallat mattflykt. Hela globen jublade när han fegade sig och smet iväg och då var det inte smidiga smitningar ur grepp utan böj dig framåt och spring… Hur som helst var det VÄRT. Vi satt på översta läktaren, (C-läktaren om det säger er något mer) och det var riktigt bra platser. Vi såg rakt ner i oktagonen och hade en av de största HD-skärmarna rakt ovanför så det var perfekt. Kunde man kolla ner på stående fight och på skärmen när det var matt-fight.

Jag skulle gå och se detta igen. Verkligen. Men jag skulle vilja se tjej-fighter… Tycker liksom att de är så mycket mer imponerande. Om ni får chansen – gå och se en MMA-match. Det är coolt.

Segdragen förkylning

Jag firade valborg i Uppsala i år (igen). Vi hade en riktigt bra valborgshelg och det var bara så skönt att fly Stockholm och tentan och allt. Efter valborghelgen kände jag mig lite risig, men inte mer än att jag skyllde bort det på alkoholen jag druckit. Jag blev sjukare och sjukare och sjukare. Fredagen efter valborg var jag febrig. Nu är det 10 dagar sedan valborg och jag dras med en riktigt seg hosta. Seg som i: den vill inte gå över. Det är jobbigt av flera orsaker. Dels är det sån där hosta som låter, slemmigt, rossligt, äckligt. Dels är det störigt när man står på operation att börja hosta men det som stör mig mest är att jag inte vill träna för att jag inte känner mig frisk. Jag är helt övertygad om att jag INTE har feber, men jag har ont i halsen och hosta så det är ingen idé att gå till vare sig gymmet eller karaten. Suck.

Vad ska man göra liksom. En är ju trots allt bara människa och människor blir sjuka ibland. Längtar efter gymmet, en skivstång och lite benböj…

SVK i barnkirurgi

Hej hopp. vecka två på SVK barnkirurgi har precis börjat. Den här veckan har jag en vecka med diverse, alltså ingen fast avdelningsplacering utan är utspridd på olika platser. Idag har jag varit på ECMO-enheten i deras nya lokaler på NKS. NKS har totalt 6 ECMO-platser för både vuxna och barn. ECMO står för extra-corporeal-membrane-oxygenation. Det är alltså med enklare ord ett sätt att syresätta och pumpa runt patientens blod utanför kroppen. Blodet kan således både syresättas och distribueras oavsett hur hjärtat och lungorna mår. Det låter som en dröm men ECMO är jättefarligt. Livräddande för de som behöver men inget man vill vara i behov av. Det är i stora drag två huvudgrupper av patienter som ligger på ECMO, det är små barn och prematurer (ofta med bronkopulmonell dysplasi eller mekoniunaspiration) samt vuxna med fulminanta pneumonier. Det finns även ett användningsområde för ECMO när det gälller patienter med massiva hjärtinfarkter som behöver avlasta hjärtat tills det har återhämtat sig. Som jag förstod det är detta dock inte en stor patientgrupp på ECMO-enheten på NKS utan dessa patienter återfinns på andra centra samt på Thoraxintensiven. Intressant studiebesök och fascinerande verksamhet. Jag tror att det är hit man ska söka sig om man är en sådan som gillar teknik och fysiologi. Det är som en IVA för tekniknördar! Skitcoolt men jag känner att det är för komplicerat för min smak.

Nu ska jag iväg och titta en snabbis på en operationsrobot innan det är kvällsföreläsning. Hoppla