Att bli förkyld är en övning i att vara snäll mot mig själv

Idag hade jag grandiosa planer på träning. Igår efterforskade jag i nästan 90 minuter och satte ihop ett riktigt drömpass för mina ben. Komplett med uppvärmning, kroppsvikt och lite tyngre. Så jag packade med mig träningskläder och fika för att kunna kila direkt från skolan till gymmet på Fridhemsplan. Som ni kanske gissade utifrån vad titeln på detta inlägg är blev det inte någon träning.

Redan klockan 10 började jag känna att det inte var helt ok i min kropp. Huvud och nackvärk samt en onormal trötthet. Jag bet ihop fram till lunch men sedan var det bara att gå hem för min del. Jag åt (motvilligt) lunch och hamnade sedan i soffan. Status just nu: subfebril, fryser, ont i halsen, något förhöjd puls jämfört med normalt, värk i kroppen och trötthet. Så det blir till att stanna här i soffan. Jag är så extremt dålig på att hantera ”mild sjukdom”. Det enda jag vill göra är att skita i att jag (antagligen) är förkyld och gå till gymmet ändå. Dricka en stor kopp kaffe och bita ihop – ”det kommer kännas bättre efteråt” säger hjärnan. ”Du vill väl inte stanna upp din progression?” är vad jag hör. Bilden jag får framför ögonen är hur mina lårmuskler förtvinar av att jag ligger stilla o soffan och kurerar min förkylning. Jag ser hur de kommer vara smala som trådar när jag är tillräckligt pigg för att gå till gymmet. Alltså, jag kommer antagligen kunna träna imorgon, allra senast i övermorgon så jag VET att det jag ser framför mig aldrig kommer hända. Likväl blir jag stressad av att vara lite sjuk. Är jag mycket sjuk kan jag lättare acceptera min påtvingade vila i och med att jag då kan se att det är hälsofarligt att träna.

Jag tänker se min soffvila som en övning i att vara snäll mot min kropp. Jag vet att jag skulle kunna gå och träna, det skulle antagligen inte gå jättebra, men jag skulle slippa den här ångesten jag just nu slåss med. MEN efter att ha läst psykiatrikursen så inser jag att det är ett patologiskt beteende. Jag borde inte behöva ha ångest över att vara sjuk och missa ETT TRÄNINGSPASS. Därför ägnar jag mig åt exponeringsterapi nu i eftermiddag. Jag exponerar mig själv för ångestutlösande agens (inte gå till träningen trots att jag vill och känner att jag borde) och bevisar för mig själv att det jag är rädd för (konsekvensen av det jag inte vill göra alltså muskelförtvining till följd av att jag avstod från ett träningspass) inte kommer hända. Hemma-terapi.

Att avsäga sig saker en tagit på sig

Jag är en ”ja-sägare”. Jag är alltså dålig på att tacka- och säga nej. Dålig på att avböja helt enkelt. Jag finner då och då mig själv i situationer där jag tackat ja till diverse ansvar eller åtaganden som jag kanske inte ens vill ha. Det kan handla om banala saker som att träffa en kompis – det vill jag ju göra men det kanske är helt omöjligt schematekniskt. Men jag har ändå svårt att säga nej. Det luriga med att tacka ja för att sedan behöva krångla sig ur är ju att det blir krångligt inte bara för mig utan för alla inblandade. Att få ett nej från början är bättre än ett jag som blir ett nej i sista stund. Så tycker i alla fall jag…

Den kommande tiden har jag som målsättning att öva på att säga nej från första början. Det är lättare så och skapar mindre stress. Vadå stress undrar ni: Jo men den stressen jag menar är stressen som uppstår när det där datumet närmar sig, när den där deadline kryper närmare och du inte längre kan blunda för att det är omöjligt. Den stressen. Stressen över att behöva krypa till korset och säga nej det går inte. Stressen över att kanske till och med känna att enda utvägen är att ljuga ihop en historia om matförgiftning för att slippa dyka upp på avtalad tid och plats. Det är den stressen jag tänker att jag borde kunna bota genom att bita i det sura äpplet redan från början. Det må vara surt, men det är åtminstone nyplockat och inte ruttet.

Idag har jag varit på skolan och skrivit en frivillig tenta, nu ska jag kila till gymmet och köra ett benpass. Sen är det en slapparkväll jag ser framför mig. Läsa en bok och dricka te. Ungefär så. Imorgon börjar nästa del av termin 9 och vi har introduktion inför Öron-Näsa-Hals. Det börjar 08.00 ute i Huddinge, så en tidig morgon. Sedan håller det på halva kvällen också, sluttid 16,30, så en lång dag helt enkelt. Det blir nog bra! Har ändå saknat HS ganska mycket så det ska bli skönt att få trampa på känd mark igen.

Psykiatri

Jaha. och så var det där en dag. En dag då hon som högt och tydligt proklamerat att han minsann INTE tänker tycka det är roligt med psykiatri är klar med sin psykiatriska praktik. Efter fyra veckor på diverse psykiatriska inrättningar kan man tycka att en borde vara nöjd, framförallt med tanke på hur inställningen till detta moment var initialt. Men alltså, jag är lite ledsen. Jag vill ha mer. Lära mig mer. Se mer. Det är sjukt och jag känner mig som en hycklare mot mig själv. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Hur ska jag acceptera att det här är ett potentiellt val av vikariat efter examen? Jag vill lära mig detta. Det är spännande och det finns något som tilltalar mig, de här patienterna rör något inom mig på ett sätt som jag inte riktigt varit med om tidigare. Nåväl. Vi får se vad framtiden bär med sig. Det är underligt för jag känner inte igen den här känslan. Jag har nog sällan (ortopeden på huddinge är ett undantag) känt mig ledsen och önskat att praktiken skulle fortsätta. Det är så många platser jag vill testa! Psykosavdelning, PIVA, MAK. alltså. Det här kan jag säga på rak arm, är OVANLIGT och UNDERLIGT…