Solsemester?

Alltså. Min minsta lillasyrra fyller arton i  september och det ska vi fira med att dra på solsemester. Just nu står vi i valet och kvalet om resmål. De tre toppfavoriterna är: Chania på Kreta, Malaga eller Dubrovnik (i den ordningen). Jag har aldrig varit på någon av dessa platser så jag skulle gärna åka till alla. Prisläget verkar vara detsamma och det är varmt och fint på alla platserna. Grekland lockar liiiiite mer än de andra men vi får se vad de andra av mina resekompanjoner tycker!

Varför gör jag detta då? Jo jag har ledsnat på att plugga nu. Vill inte mer. Usch. Haha. Nej men alltså, jag orkar inte skriva meeeeeeer. Vill göra något kul istället ergo: strösöker resor.

Långa möten på Thorax

Igår hade jag en sådan där dag jag egentligen inte vill ha, skolmässigt. Jag började klockan 16.00 (japp ni läste rätt) och hade möte först med labbet och alla inblandade i mitt exjobb och projektet. Därefter ett möte med mina handledare där vi la upp en plan för mitt fortsatta jobb med exjobbet och pratade om fortsättning och bara hade det trevligt. Dessa möten resulterade i att jag lämnade KS klockan 18.15. Vilket i sin tur gjorde att jag inte hann träna någon karate. Vilket i sin tur gör att jag har för mycket energi idag och känner mig alldeles rastlös. Det är fantastiskt vad mina handledare varit bra. Och jag har verkligen lärt mig mycket av det här projektet. Framförallt har jag tagit med mig vikten av att ha rutiner och göra scheman. För min mentala hälsa behöver jag kontinuitet. Jag behöver en vardag som är ganska inramad och uppstyrd. Jag behöver få gå och träna mina förutbestämda tider och så är det med det bara. Annars blir jag sakta men säkert mer och mer stressad och olycklig. Det låter harsh, men det är sant.
-Jag ska inte klaga, jag vet det, egentligen.

Nu är det knappt någon tid alls kvar innan den här terminen är slut och ska redovisa mitt jobb. När jag tittar på min rapport drabbas jag av lite ångest över att den är kort. Att jag inte har så mycket data och resultat som jag önskat. Jag vet att det är svårt att hinna mer på ett knappt halvår, men jag ÖNSKAR att jag gjort det ändå. Nu blir det lunchpaus och sedan ska jag sätta mig och skriva den sista delen till min rapport (försättsblad/Abstract på svenska och engelska)

Fyra nätter och fem dagar i Dublin

Kom hem från min ”semester” häromdagen. Jag har tagit en liten paus för att ladda om och totalfokusera på att få klart allt arbete med forskningsrappporten och examensarbetet. Den lilla pausen bestod i att åka iväg med min travel-companion och roomie till Irland. Vi tog direktflyget från Arlanda till Dublin och bodde på ett hotell som ligger jättenära området som heter Temple Bar. Vårt hotell heter Jurys Inn Christchurch och ligger mittemot Katedralen som också heter Christchurch. Vi tog verkligen seden dit vi kom och gjorde så gott som alla turistiga saker, Guinness, Jameson och Trinity College. Vi drack öl på pub varje kväll och åt fish and chips och klassisk irländsk frukost (som var ganska lik den Engelska frukosten men det fanns blodkorv).

Vi höll på att råka ut för världens miss när vi packade våra handbaggage kvällen innan avfärd mot Dublin. Ingen av oss hade egentligen kollat vilken valuta de har utan vi båda utgick kallt från att det var pund som gäller. Sedan kom Matilda på att vi skulle googla hur det ligger till med Storbritannien, England, UK, och Irland, vad är vad och hur hör de ihop. Halkade in på wikipediasidan om Irland där det stod att valutan var euro. HA! Tänk om vi gått och växlat in en massa pengar till pund och kommit fram för att märka att det var Euro som gällde.

Maten var fantastisk i Dublin, jag åt SÅ HIMLA GOD fisk och skaldjur. Det var verkligen magiskt… Det enda jag ville göra var att äta och dricka. Allt. Så det var ungefär det vi gjorde mellan all turist-sightseeing och bokshopping.
Några restaurang/bar-tips jag tycker man ska kolla upp om man åker till dublin:
Ian Burdocks fish and chips, magiska! Vi åt den rökta torsken, friterad och pommes med vinäger på. Men det var SÅ mycket mat, och man kan egentligen köpa en fiskbit var och dela på pommesen.
– Fish Shank nyöppnad fiskrestaurang i Temple Bar som ännu inte hunnat få upp sin hemsida. Fisken var extremt väl tillredd, och deras fisk och räk-nachos var riktigt mumsiga.
– Umi Falafel den bästa falafeln jag ätit någonsin, restaurangen är trång, det var kö dit alla gånger (ja vi gick det mer än en gång) vi var där. De fyllda falaflarna var riktigt goda, likaså den palestinska lunch-falafel-mackan med grilllad aubergine.
– Porterhouse pub och mat, riktig krog. Maten var GOD, ölen var GOD, musiken (live) var trevlig och bra, tre våningar pub med matservering högst upp helt enkelt. Vi testade deras rekommenderade stout och porter på tapp. Alltså, Guinness kan slänga sig i väggen, de här var så himla bra.

Jag skulle verkligen vilja åka tillbaka och spendera mer tid i Dublin och  på Irland generellt. Dublin hamnar högt upp på min lista över najsiga städer dit jag vill tillbaka. Kan till och med vara så att den här staden tar förstaplatsen.

Inget magsår

Efter att ha varit hos läkare igår och fått magsäcken och tolvfingertarmen undersökt kan nu sjukvården konstatera att jag INTE har magsår. Lite onödigt känns det allt. Jag har aldrig haft symptom på sura uppstötningar eller så. Lite illamående har jag dragits med periodvis men helt ärligt, mitt allra största problem är den ENORMA tröttheten jag slåss med. Vissa dagar kan jag behöva sova 10-12-14 timmar för att vara en normal människa. Det här är hanterbart endast på grund av skolans upplägg den här terminen (projektarbete och styra sin egen tid). Vore det som förra terminen skulle jag också må som jag gjorde stora delar av förra terminen – DÅLIGT. Men det var skönt att veta att det inte är magsår. Dock börjar jag känna mig som en hypokondriker. Har symptom som är jobbiga och som utreds där man hittar: INGET…. Nåväl. Snart ska jag tillbaka till min husläkare på VC och så får vi väl se vad hon säger. Jag börjar fundera på om det är så att en helt enkelt måste hantera tröttheten bara. Strunta i den och köra på ändå. Syns den inte finns den inte. Och stopppa huvudet i sanden. Ska inte göra så ännu, men det börjar kännas lockande.

Inför gastroskopi

Godmorgon.

Idag ska jag genomgå en gastroskopi – som patient. Gastroskopi innebär att ett långt böjligt så kallat skop (som en slang med kamera längst fram) förs ner i magsäcken via matstupen. Syftet för min del med undersökningen är att utesluta magsår som ett led i utredningen av trötthet, trög mage, blod i avföringen och järnbrist. Jag har redan genomgått en koloskopi (samma typ av kamera förs upp via ändtarmen och så kikar läkaren på tjocktarmen) och jag har fått intrycket att gastroskopin är piece of cake om man jämför. Förberedelserna är i alla fall piece of cake om man jämför. Sist var det över 24h förberedelsetid med laxerande dryck och ingen fast föda. Idag var det fasta från midnatt. No big deal. Visst är jag kaffesugen men någon måtta liksom. Det jag oroar mig över är ifall jag kommer tycka det är värre än jag föreställer mig och få panik så de behöver ge mig lugnande. Det vill jag INTE. Sedan är jag lite orolig över det här med bedövning av svalget. En får ju inte äta ca 1,5-2h efter att undersökningen är klar och jag kommer vara mäkta hungrig men samtidigt nojig över att mitt svalg inte har blivit normalt. Således inte våga äta normalt.

Nåväl. Det är bara att gå och göra den här undersökningen. Det blir nog bra. Hoppas på att min magsäck är frisk och fin.

Sjukgymnastiken har gett resultat

han var inte så dum ändå, min fysioterapeut. Nu har jag gjort som han sagt och tagit det extremt lugnt med träningen. Jag har följt hans träningsschema och sakta sakta trappat upp min löpning och min karate. Jag är inte på långa vägar färdigupptrappad men jag är på väg. Det gör inte ont längre. Det har inte gjort ont på cirka fyra veckor. Att ha ont är intressant, inte allt kul eller önskvärt, men intressant. När jag har ont blir jag fruktansvärt sur och egoistisk. Kort stubin och lättretlig. Går runt med konstant ”don’t fucking fuck with me you fucking fucker”-känsla. När jag tänker tillbaka på de dagar då jag hade som ondast kunde jag inte sitta på bussen utan att få ångest och panik över att folk trängdes, att det skumpade och allt endast på grund av att jag hade så ont att jag svettades. Jag kunde inte sitta ner på en hel föreläsning utan var tvungen att stå upp längst bak för det gjorde så ont att sitta ner. Jag kunde inte kliva ur sängen på morgonen utan att det svartnade framför ögonen på mig. Det tog 10 (ja 10) minuter att ta på mig strumporna på morgonen. Jag är så tacksam att jag gick till en fysioterapeut ganska omgående och fick ett rehab-program. Det har VERKLIGEN hjälpt. Det svåraste såhär i slutet av rehabiliteringen är att fortfarande hålla igen trots att det inte gör ont. Helt ärligt, det var inte svårt att ta det lugnt med träningen när det gjorde så ont att jag ville gråta. Men nu, när det inte gör ont, då är det lite knivigare att hålla tillbaka krutet. Men jag har lovat mig själv att rehabilitera fullt ut. Läka och bygga upp från grunden. Man får bara en sån här skada om man gjort  något tokigt, vilket innebär att jag ska göra om och göra rätt.