Evidensbaserad medicin

Mycket av det vi gör inom sjukvården är tradition, eller empirisk kunskap. Det vill säga, vi gör som vi alltid gjort för vi tycker det fungerar tillfredsställande. Just nu har vi ett grupparbete som syftar till att öka förståelsen för hur man kan jobba mer evidensbaserat det vill säga: jobba enligt vad forskning visat är bäst. Vi ska i grupp välja ett problem och sedan finna evidens för lösningen. Låter kanske ganska lätt, men det är det icke! Det första problemet en stöter på är själva sökandet efter information. Det är SKITSVÅRT att veta hur man ska formulera sig för att ens hitta artiklar som belyser frågeställningen en valt. Sedan när man kanske hittat artiklar ska en då också värdera resultaten i dessa. Verkar det rimligt? Har de gjort studien ordentligt? Kan en lita på detta? Om en bestämmer sig för ja – gott så, notera källan och skriv ner vilken sorts studie, hur många deltagare samt vad de kom fram till. Och gör samma procedur igen. Tills du hittat ett antal studier och börjar få ett hum om hur det ligger till. Om en bestämmer sig för nej – jag kan inte lita på detta, börja om, ta en ny, noter ändå studien men kommentera att den äe undermålig och ej kan användas som absoluta resultat.

Jag är ganska rejält stressad över att ha dels en tenta som är på intågande (dessutom inga inläsningsdagar) samtidigt som vi har EBM-projekt, samtidigt som jag har forskning att göra, samtidigt som det är VFU varje dag 8-16. Stressen. Äter. Upp. Mig. Men det ska gå, jag ska orka. Bara en månad kvar nu. (mindre än så faktiskt om en ska vara petig)

Föreläsning om doping med Arne Ljungkvist

Kom hem från Rotebro för ett tag sedan, där var jag på föreläsning om doping. boxningsklubben som delar lokaler med oss hade fixat dit professor Arne Ljungkvist som pratade om doping, om arbete mot doping och historien om dopingarbetet inom svensk och internationell idrott. Det är intressant och en viktig fråga det här med doping. Jag har dock så svårt att förstå hur man ens ska vilja ta piller eller preparat eller bloddopa sig. Det är farligt och man gör bara inte så. Det är fusk. Och farligt. Men intressant hur folk resonerar.

nu är det paradise hotel som gäller sedan sova.

Standby för eventuell organ-hämtning

Hej och hå! Förra veckan var en minst sagt hektisk vecka sett ut skolsynpunkt. Jag har inte ens haft tid att ta mig till träningen. Varken karaten eller gymmet. Det är helt knäppt egentligen. Idag hade jag haft tid, men det var inte ens att tänka på då jag behöver plugga. Dessutom är jag ”standby” ikväll och inatt. Ifall ett organ blir tillgängligt för transplantation någonstans inom vårt upptagningsområde kommer de ringa mig. Jag kommer då att få följa med och hämta organet i fråga. Jag hoppas hoppas hoppas att ett organ blir tillgängligt. Samtidigt som det känns FRUKTANSVÄRT att gå runt och hoppas på att någon ska bli så pass dålig att hen blir aktuell för organdonation känns det också så himla spännande. Den som lever får se vad som händer! En sak är säker och det är att jag inte går någonstans utan min mobiltelefon idag.

Vi hade en kul övning idag, som jag misslyckades fatalt med. Vi har haft lektioner i att sy suturer och knyta ligaturer. Idag skulle vi blåsa upp varsin steril handske och knyta ihop. Detta var vår patient. Denne skulle vi sedan ligera alla fyra fingrar på och klippa av spetsarna. Därefter skulle vi lämna vår patient på ballong-IVA och så får vi se ifall de fortfarande lever imorgon på morgonmötet. Jag är helt övertygad om att min stackars patient dog inom en timme efter att jag lämnat ballong-IVA. Hen började krympa medan jag fortfarande var kvar. Heheheheeee… TUR att vi får öva på platshandskar innan det är skarpt läge och vi förväntas ligera riktiga kärl på riktiga människo-patienter. Däremot har jag blivit ganska bra på att sy suturer i den där låtsas-huden vi övar på, det känns i alla fall upplyftande inför morgondagen, d¨å vi ska ha prickmottagning och ta bort födelsemärken och fläckar. Ergo sy i hud. På levande människor.

Åter till seminarie-förberedelser. Temat är gallbesvär.

Transplantationskirurgen

I måndags började min 3 veckor långa ”långplacering”. Det är på någon av de kirurgiska avdelningarna som finns på Huddinge Sjukhus. Jag har haft sådan tur med lottningen att jag hamnat på transplantationskirurgen! De är jättemåna om att vi ska lära oss bra saker och man får verkligen vara med och GÖRA. Jag har fått assistera på många operationer i veckan, däribland en njurtransplantation, vilket var brutalt häftigt. Mäkta glad att det är två veckor kvar! Nästa vecka är dessutom den vecka då Huddinge ansvarar för alla ”uttag”. Det vill säga, det är vi som åker iväg och hämtar organ som blir tillgängliga. Vi studenter på transplant har fått anmäla intresse och blir det ett uttag ringer de oss och vi får följa med. Hoppas hoppas hoppas på ett uttag till veckan! vore väl en perfekt grej att inleda sin måndag med.

Annars då, ja jo, jag behöver öva på att sy, vilket vi gör hela tiden på skolan. Jag fick skära och bränna och sy ihop mitt första sår i veckan – Kul. Stiftade ihop en buk igår – Kul. Sammantaget: jag gillar detta.

Sedan ska jag kanske nämna detta också. Det här med tarmar. Jag har gått runt och hävdat att jag tycker tarmar är äckliga. Att jag INTE vill ha något med dem att göra. Men igår. Då öppnade vi en buk, akut. Klockan var ca 20.09 och tarmarna i buken var ju alldeles rosa. Fina! Jättefina. Inte ett dugg äckliga. VAD HÄNDER LIKSOM…NÄ JAG VET INTE. HÅLLER KANSKE PÅ ATT BLI KNÄPP!