Testikelcancer

Idag har vi tema: testikelcancer. Testikelcancer utgör 1% av all manlig cancer och 0,05% av all cancer totalt. Testikelcancer drabbar framförallt unga män, det är faktiskt den vanligaste cancern bland män i åldern 20-40 år. Dessutom kan testikelcancer botas, även om den metastaserat (spritt sig i kroppen). Varför man får testikelcancer är inte klarlagt, det finns ett visst ärftligt inslag men mycket är fortfarande okänt. Den vanligaste anledningen till att dessa män söker sig till sjukvården är ganska självklart symptom från testiklarna. Det kan vara känsla av tyngd i pungen, smärta eller helt sonika en knöl.

Det glada med den här sjukdomen, om man kan säga så om en cancer, är att överlevnaden är extremt hög. Framförallt för att vara en metastaserande sjukdom. Behandlingen går ut på att den testikeln som är drabbad opereras bort och kan ersättas med en protes om mannen så önskar. Efter operationen behandlas man med cytostatika för att säkerställa att eventuella mikroskopiska metastaser dör. Har sjukdomen spridit sig behöver man alltid genomgå en längre cytostatikabehandling, ofta är den 3-4 cykler. Innan behandlingen får mannen ALLTID erbjudande om att spara sperma i en spermabank inför framtida önskan om att bli pappa. Detta då delar av behandlingen kan vara skadlig för spermierna. Det finns ett bi-nationellt behandlingsprogram för testikelcancer. Ett samarbete mellan Sverige och Norge. Eftersom det är en så pass ovaanlig sjukdom ändå är det en riktigt bra funktion som ser till att samma vårdprogram och behandling ges i hela Sverige (och Norge).

Snart har hela onkologiveckan förflutit. Är fortfarande inte sugen på specialitet inom onkologi, men det är faktiskt så att jag kommer träffa patienter med cancer var jag än hamnar och då måste jag kunna hantera deras besvär. Den insikten gör den här veckan värdefull för mig. Dessutom, i efterhand, har det varit skönt att ha en lite mer teoretisk vecka med föreläsningar. Dessutom: skönt att få vara civilt klädd för en gångs skull.

Radiumhemmet

Har avverkat mer än halva onkologi-veckan. Vi håller till på Radiumhemmet på KS i Solna. Men vad är onkologi kanske du tänker: onkolog är en doktor som behandlar patienter med cancer. Det är onkologen som bossar över cytostatika och strålbehandling i samråd med kirurger och invärtesmedicinska doktorer. Det har varit en vecka med mycket teori och väldigt lite praktiskt, å ena sidan har det varit jätteskönt att få vila från alla tusen aktiviteter. Å andra sidan är det lite tråkigt att sitta och lyssna hela dagarna.

Kan väl erkänna att jag antagligen inte kommer bli onkolog. Det är fantastiskt allt vad de nu kan göra. Allt det går att bota och hur många livsår den moderna cancerbehandligen sparat. Det är bara inte min kopp te. Jag tycker att det är för mycket molekyler och metabola pathways och biokemi. Tur att vi alla vill olika saker. Tänk er vilken trist situation vi skulle ha om alla läkarstudenter drömde om att bli cancerdoktorer. Vilka skulle då ta hand om benbrott och nyfödda barn?

Barnträning

Idag trotsade jag min mansförkylning samt pendeltågs-strul och begav mig till Rotebro för att tillsammans med Mattias (en av de andra brunbältena i klubben) hålla träning för en av våra barngrupper. Sensei Görgen har nämligen flytt sin kos och dragit på semester så då får vi andra som är hemma rycka in och dra vårt strå till stacken. Idag var det en liiiiiten grupp, fyra tappra killar som dök upp för att förkovra sig i sin karate. Det börjar dra ihop sig för gradering för barnen nu snart så det vi fokade på idag var graderings-kihon. Ganska straight forward men oj så nyttigt. Mina små elever var duktiga idag, jag tror att några av dem kommer ha träningsvärk i låren imorgon, men då är det som det ska vara. De här barnen var ungefär 10 år gamla – alltså perfekt ålder på karatebarn. Att instruera barn är något som jag faktiskt verkligen tycker om, instruera och lära ut i största allmänhet faller mig i smaken, men framförallt när det är kids som ska lära sig saker. Dessutom utvecklas man väldigt mycket i sin egen karate av att instruera andra. Man kommer på sig själv med att göra saker man tjatat på barnen om att de inte ska göra och man SER liksom hur karaten ser ut på ett annat sätt än om man endast tränar själv. Det ger dessutom tid till att bryta ner utförandet i småbitar och konkretisera teorin samt teoretisera det praktiska vilket jag anser ökar den generella förståelsen av vad det är man faktiskt pysslar med. Utöver detta älskar jag att lyssna på min egen röst. På riktigt.

Onsdag blir det samma visa, Mattias och jag ska hålla i barnens pass. Det får bli ljuset i min tunnel den här veckan! (Onkologi, dvs cancervård, känns som en tung vecka)

Matlagning för rastlösa

Jag älskar att laga mat, älskar att äta mat, älskar att testa nya recept. Experimentera och prova. Läsa recept och kokböcker. Det kan till och med vara så att det enda jag ser på teve (förutom paradise hotel och greys anatomy) är diverse matinspirerade program.

Jag har dock kört in i en återvändsgränd, jag har liksom blivit så kräsen med recepten jag använder. Det började med några glada experiment tillsammans med Yotam Ottolenghi (googla honom!!) och har nu urartat till den grad att jag knappt lagar mat med färre än 15 ingredienser. Det är förvisso kul, men jag har faktiskt inte tid att koka grytor och göra komplicerade tretimmars-påhitt varje dag. Dessutom känner jag mig som en sådan snobb! Varför ser jag ned på en enkel falukorv i ugnen liksom? Fiskpinnar – inte dör man av att äta det en kväll i veckan… Och dessutom är jag frustrerad över att det alltid blir 4-6 portioner av allt, tänk lyckan att få laga ny mat varje kväll!

I sann problemlösaranda ska jag framöver endast laga snabba, okomplicerade recept som inte innehåller 15 ingredienser var. Har scoutat i mina favoritkokböcker nu under kvällen medan jag sett ikapp de avsnitten av Greys jag missat. Slutsatsen: ska ge mig på Lotta Lundgrens vardagsrecept från hennes bok ”om jag var din hemmafru”, ska dessutom halvera alla recept, så jag får laga mat lite oftare. Det kanske är den optimala kompromissen för en rastlös själ. Laga enklare mat oftare. Vi får se hur experimentet utvecklas.

Mina tips till alla er rastlösa matlagningsälskare där ute som….

Har TID: Yotam Ottolenghis bok Jerusalem, Husmanskonst av Leif Mannerström och Veganomicon av Moskowitz och Romero

INTE har tid: Bonniers vegetariska kokbok, Allt om Mat – stora kokboken, delen som heter vardag.

Hur börjar egentligen en förkylning

Man brukar tala om mansförkylning. Förklaringen till detta uttryck tycks vara den extremt tuffa processen just män går igenom i samband med en förkylning. Av någon anledning drabbas de hårdare och blir sjukare än alla andra människor på jorden, oavsett infektiöst agens – en mansförkylning är en mansförkylning är en mansförkylning. Detta har fått mig att börja fundera på om det kanske finns ett specifikt mans-virus som ger upphov till den här nästan dödliga formen av förkylning. Får stöd i min teori om mansvirus då jag själv, som är kvinna, också brukar drabbas av mansförkylning. Faktum är att jag ligger i soffan as of now och mår dåligt. Håller på att stryka med rent utav. Och allt detta på grund av en mansförkylning.

Jag hade föraningar redan i torsdags kväll när jag traskade hem från träningen. Jag hade nämligen ont i öronen. Så brukar mina förkylningar börja. ALLTID. plus värk mellan skulderbladen. Och grötig röst. Ska lansera detta som diagnoskriterium för mansförkylning. När jag blir världskänd doktor och någon mikrobiolog har hittat reda på det där viruset kommer sjukdommen kallas Emma-förkylning (Emma-cold på engelska, förkortas EC) och för att kunna ställa diagnosen måste patienten i fråga uppfylla de ovan nämnda diagnoskriterierna.

Egentligen tror jag att de flesta förkylningar börjar med antingen för lite sömn, för mycket träning, för dålig mat eller alldeles för mycket stress. Möjligen en kombination utav dessa. Hade en föreläsare en gång för länge sedan ( termin 3) som bestämt hävdade att man klarar allt utan att bli sjuk bara man: sover, äter och tränar. Stressen kan man också palla med, bara man får de gyllene tre i adekvata mängder. Min mansförkylning började antagligen med för lite sömn… Nobelpris till den som hittar ett botemedel mot mansförkylning, pronto!

Ippon Shobu SM 2015

Alltså, har ju inte delgivit er hur det gick nere i Karlskrona på SM. Här kommer ett referat: det började men kata, på inbjudan stod det att det skulle gå till som vanligt enligt ippon shobu-reglemente, dvs du gör den katan som domaren basunerar ut. Väl på plats är det andra bud. Valfri kata utav bassai-dai, Kanku-dai, Jion eller Enpi. Och inte matcher med flaggor utan poäng. Jag gjorde Bassai-dai, i efterhand skulle jag ha valt Jion. Men men! Jag kom sist av alla som startade, men jag är faktiskt stolt över att bara ha startat. Kumiten därefter- fick mig på bra mycket bättre humör. Kom trea! Gjorde en RIKTIGT bra match, som jag verkligen kan vara nöjd med. Efter den dock, vet inte riktigt vad som hände. Oklar om det var slaget jag fick mot huvudet eller brist på rutin, men Bruden jag förlorade mot var LÅNG, och hon tajmade mig med kesami-zuki två gånger = 2 poäng och hon vann. Jag fick mersmak. Det ver riktigt kul! Vill tävla mer!

 

Urologen

Den här veckan är jag och mina trogna grupp-kompanjoner placerade på Urologen. Igår var vi på operation och tittade på diverse ingrepp som har med urinvägarna att göra. Idag var jag på njurstensenheten. Urologen känns blekt och trist i jämförelse med mina två senaste placeringar – Ortopeden och KUA. Igår på operation till exempel. Tre stycker läkare kring en penis, och där stod vi tre studenter i ett hörn, såg inget, hörde inget, bara satt av tid. Trist när det är så. Jag fick åtminstone göra något, fick sätta in ett cystoskop (lång metallstav som förs upp via urinröret till urinblåsan) samt sätta kateter. Men det var också allt jag gjkoede den dagen. Hur mycket lärde jag mig – noll. Idag har jag åtminstone fått lära mig något om Stötvågsbehandling av njurstenar. Inte så mycket. Men något. Bättre än inget. Kan väl erkänna att jag inte är imponerad av urologen ännu. Men imorgon ska vi ha ett seminarium som alla tidigare grupper har tyckt om så jag lägger mittt hopp till det. Annars då, tja, jag har övar på att sätta katetrar. Det är urin överallt och penisar nästan överallt, och den platsen som återstår fylls upp utav cancer. Inte den gladaste platsen på jorden direkt.

Nu räcker det med gnäll. Jag ska gå (åka pendeltåg) och träna karate. HAI

Klinisk-Utbildnings-Avdelning (KUA)

sista dagen på KUA. Jag är faktiskt lite ledsen. Det har varit två RIKTIGT bra veckor. Mitt team har varit typ det bästa teamet man kan tänka sig. Ssk-studenter och Sjg-studenter, vi läkarstudenter och en Arbetsterapeutstudent. Vi har fått fungera som riktiga läkare, syrror och fysiosar, riktigt riktigt NAJS. Jag ska försöka bibehålla den här glada och sköna feelingen nästa vecka när jag ska vara på urologen. Är inte lika taggad inför detta nämligen. Men vem vet, det kanske är bättre än jag tror.

KUA är dock ett riktigt bra koncept. Det går ut på att vi studenter får fungera som våra framtida professioner. Göra allt själva, under uppsyn. Det har varit riktigt utvecklande. Fått testa sina vingar liksom. Mycket av målen på KUA går ut på samarbete, teamwork och att lära av varandra, vilket jag tycker har varit så himla skönt och kul. Det är så befriande att få träffa lite andra studenter och få lite ny input. I LIKE!

En vecka kvar till Shobu Ippon SM

Mindre än en vecka kvar! Sedan bär det av till Karlskrona och Shobu Ippon SM. Shobu Ippon är karatetävling med shotokan-regler. I kumiten (fight) går man till två poäng och inga teletubbiers-skydd behövs. Det är också svårare att få poäng än vid en ”vanlig” WKF-tävling, dessa går till 8 poäng och därför är också varje enskilt poöng lättare att få. Kata-delen skiljer sig nog kanske mest från hur det fungerar på WKF-tävling. Tävlar du i kata på en shobu ippon-tävling måste du vara beredd på att visa vilken kata som helst av de kator du har graderat på. När du ställer upp framför domarna kommer de hålla upp en lapp med ett namn på en kata och säga dess namn, det är denna katan du skall visa. Inom WKF väljer du själv vilken kata du skall visa upp och du behöver inte ha graderat på den katan.

Jag tycker att det är roligast med Shobu Ippon-form på tävling, och det är också därför jag tar mig i kragen och kommer iväg på tävling! Har tränat ganska hårt på kumite, inte lika hårt på kata. Men åker bara inte ca 50 mil för att ställa upp i EN gren. Man ställer upp i alla grenar man kan. Faktiskt. Jag kan väl erkänna att jag är nervös. Men det ska man vara, då skärper man sig.

Knäprotesoperation

Idag. Milstolpe. Fantastiska fantastiska dag. Jag har varit på operation idag, På ortopedoperation. Assisterat vid två stycken knäledsartroplastiker (knäprotesoperationer) och det var nog det roligaste jag gjort hittills under hela utbildningen. Eller nog och nog, det VAR det. jag är i extas. Det allra allra bästa med den här otroliga torsdagen är att jag verkligen fick vara men och assistera. Jag fick såga i ben. Jag fick skruva in skruvar i ben. Jag fick borra i ben. Jag fick bränna med diatermin. Jag fick hamra ned pluggar och märgspikar. Jag fick sätta metallclips för att stänga själva såret. Dessutom var operatören jag gick med idag så himla bra på att berätta vad han gjorde. Nä jag har helt enkelt haft en riktigt bra dag på läkarutbildningen idag. om alla dagar vore såhär skulle jag inte behöva något annat i mitt liv. Ungefär så känns det.

Själva ingreppet var blodigt, absolut, men alltså blod och benmärg är ju inte farligt. Dessutom har man världens rymddräkt på sig så även om det sprätter och splashar och blir blod överallt kommer det ju inte på min hud eller i mitt hår. så länge jag slipper blod i håret eller på kroppen är det ok!