Helg i Norrland

Kom hem i söndags, jättesent, eftersom att ha spenderat helgen hos min familj i Norrlnad. Jag skulle ha kommit ner i normal tid, men SJ hade något fuffens för sig så vi blev två timmar sena. Inte optimalt, men det hade kunnat vara värre. Dock så ledde detta till att jag inte kom i säng i tid och således var jag trött igår vilket släpar efter även idag. Jag tänker dock inte låta det bekomma mig! Det är intressant dock hur en varje sommar tror att en ska vila upp sig. Hur en tror att en ska ha tid att sova ut och bara lata sig. Det blir aldrig så för mig. Jag har srt att lämna luckor i min agenda. Ser jag en lycka fyller jag igen den illa kvickt – på gott och på ont.

I Norrland var läget lugnt! Jag och mina gymnasiekompisar gick ut på fredagen och åt hamburgare på en ny krog som heter APA, mycket trevlig och schyssta tillbehör till burgare! Själva burgaren var ok, inte det bästa jag ätit, men TILLBEHÖREN!! Tryffelpommes, parmesanpommes och massa olika såser. Yum! Nyttigt? Verkligen inte men har man semester så har man. Lördagen spenderade jag och mellansystern i skogen, vi plockade massa blåbär och fick lika många myggbett. Blåbären var perfekt mogna och det fanns nästan hur mycket som helst. Tanken var att vi skulle plocka hallon, men de var inte i närheten av mogna. Kantarellerna hade inte heller kommit upp så blåbären fick all vår uppmärksamhet. Lyxen att kunna dricka mjölk direkt från kossan och äta nyplockade blåbär till. Det är något som jag skulle välja framför en godtycklig kaka vilken dag som helst. Förutom det var det väl inte så mycket mer. Jag saknar min familj. Jättemycket, så det var skönt att få komma och hälsa på dem. Blir det inte så att vi åker iväg till Prag helgen den 14-15-16 augusti ska jag nog åka tillbaka norrut.

Back to reality. Jobbet kallar.

Förstaklassbiljetter

Idag har jag jobbat, hela dagen, en lång dag med många möten. Jag slutade en timme tidigare för att hinna med mitt tåg från centralen. Jag var dock ute i riktigt god tid, kom fram till TC nästan en timme innan mitt tåg skulle gå. Då kan men tacka sin lyckliga stjärna att man hade köpt förstaklassbiljetter. Har man biljetter till 1a klass med SJ får man nämligen tillgång till deras lounge. Det innebär, svalt rum, tyst, kaffe, fika, tidningen och vänta på tåget i lugn och ro. Jeez vad jag behövde de där fyrtiofem minuterna av sitta och bläddra i svenska Dagbladet med en kopp kaffe och två finncrisp. Sitter just nu på tåget, ska snart gå och hämta mig en kopp kaffe till, men vi rullar strax in i Uppsala så tänkte nog vänta tills vi plockat upp eventuella passagerare här. Annars är det som vanligt med tåget. Asskönt när man inte måste plugga, när man kan slökolla på teveserier och dricka kaffe. Känner mig så bortskämd här i första klass, men det är faktiskt ingen mening att köpa andra klass när prisskillnade är under 100kr. Så värt det.

Ska försöka vila lite inför ikväll, det blir middag med ett stort gäng polare från Sundsvall. Vi ska på en ”ny” restaurang som heter APA. Det ska bli skoj!

Kumite, och blåsor under mina fötter

Kumite är den delen av karaten som i folkmun kallas fight. Idag har vi haft kumite-fokus på träningen. Det var Sensei Karin som höll i kvällens pass. Vi har idag fokuserat på att varje teknik ska vara viktig och stark. Det är nämligen ofta så att man gör en kombination, men glömmer bort slag ett och kanske även slag två, bara för att man är så extremt inställd på att slag tre ska sitta klockrent. Syftet med ett slag måste vara träff. Vi vill ha feelingen ippon shobu- alltså ett slag ska räcka för att sänka motståndaren. Då räcker det inte med två mesiga duttar och sedan en halv-okej teknik. Det måste komma en snabb och hård första teknik. Det är dock inte så himla enkelt. Jag har väldigt lätt att fastna i att fokus blir på sista teknik. Men den som övar blir bra till slut. Dessutom har jag insett att jag har lite problem med att komma tillräckligt nära när jag går fight. Jag håller mig gärna lite för långt ifrån. Det måste jag jobba bort, annars är det snudd på omöjligt att sätta någonting, spelar ingen roll hur snabb och stark jag är.

Det märktes att det var ett tag sedan jag körde kumite-övningar, både på min extremt låga hastighet i fötterna….. Men också på huden under mina fötter. Jisses. Jag har blåsor mitt under trampdynorna på båda fötterna. Grattis till mig liksom. Ska jobba en heldag imorgon sedan ut på kvällen och planen var att ha klackskor. Vi får se hur det blir med det. Nu så ska jag dricka en proteinshake och sedan sova. Har köpt en ny smak, mintchoklad. Den var faktiskt riktigt nice. Lite mer choklad och lite mindre mint hade varit optimalt, men jag tror jag ska testa att blanda, jag har ju kvar lite pulver med bara chokladsmak. Det blir till att experimentera.

Girlfriends

Idag var det MASSOR att göra på jobbet. Fick slita mig därifrån och signera av mina journaler tio över fyra. Gick hem 16.17 och då ska det tilläggas att jag kom 25 min innan jag egentligen börjar jobba imorse för jag anade igår att det skulle bli körigt. Det som höll mig flytande utöver mina suveräna kollegor var tanken på den inplanerade AWn med två av mina polare. Vi var hemma hos en av tjejerna som bor i Vasastan, åt middag, snackade skit, relationer och drömmar. Allt sådant man vill babbla om en typisk onsdag när jobbet sugit musten ur en. Vi hade tänkt gå ut och sätta oss på en uteservering och ta en öl, (eller två) men det blev inte av, vi fastnade i konversationer och tog en lång promenad till Slussen istället. En islatte var istället för öl, levern kanske mår bättre så egentligen men alltså vilken fantastisk grej det är med kompisar. Kompisar men faktiskt känner. Som man faktiskt trivs med. Det spelar ingen roll hur länge det dröjer mellan att man ses, när man väl kommer till skott är det så jäkla nice! Det var ett tag sedan jag skrattade så mycket som ikväll faktiskt. Skönt i alla fall, att ladda med lite ny energi. Den här veckan är inte slut än och jag misstänker att imorgon kommer bli lika körig som idag. Behöver all fokus och allt driv jag kan hitta. Men sedan kommer fredag och då blir det mini-semester i Norrland. LÄNGTAR!

Det här med att vara singel

Idag är det ett sådant där personligt inlägg igen.

Jag har tittat på väldigt mycket sex and the city på sistone. Dels för att jag tycker att det är underhållande och dels för att avsnitten är så behändigt långa. Sedan har jag ju dessutom betalt för en HBO-prenumeration, lika bra att utnyttja den. Det jag slås av är hur fruktansvärt illa berörd jag blir av vissa avsnitt. Hur mycket de än vill poängtera att brudarna klarar sig själva tycker jag att det i slutändan ändå alltid blir så att de sitter och surar för att de är singlar och aldrig kommer hitta någon och därför är deras liv förstörda och de är misslyckade kvinnor eller så får de till det men nån snubbe, går hem, har lite sex och känner att de är existensberättigade. Det får mig att må lite illa. Sedan slutet av nittiotalet har alltså vi kvinnor (och tjejer) matats med propaganda, propaganda som syftar till att få oss att göra de mest sjuka grejer för att inte vara ensamma. För att få vara med en man. Som tjej, och singel kan jag försöka hävda att jag inte tar åt mig, men det vore att ljuga. Klart jag också tar åt mig, inte jättemycket men nog mycket för att börja medvetandegöra min singelhet. Å ena sidan är det kanske ingen fara, det kanske leder till at något kul händer. Å andra sidan, varför ska en teveserie som belyser hur kvinnor behöver män få påverka mig till att känna att jag kanske vore lyckligare om också jag var i ett förhållande? Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag blir så illa till mods, men jag jämför sex and the city med girls, och när jag tittar på girls får jag inte samma dåliga eftersmak. Såklart är det olika serier med olika syften, men de har faktiskt väldigt mycket gemensamt.

Jag har varit nöjd med mitt singelliv så länge att jag blir förbannad när en teveserie får mig att börja ifrågasätta mina val i livet. Det är sjukt egentligen. Och sådant visar vi för unga tjejer… Nej inte vet jag, men jag ska försöka skaka av mig sex and the city feelingen och släppa känslan av att jag också MÅSTE skaffa ett ragg eller ej dejt, gärna imorgon. När det händer händer det och då brukar det vara kul, men att tvinga fram något. Jag vet inte jag. Not this day.

Löprunda och rutin

idag har jag haft en klassisk söndag- vaknat, ätit långfrukost, läst DN, tagit en löprunda, lagat lunch, haft lunchbesök, suttit i solen hela eftermiddagen, ätit en tidig middag, gått ut och spenderat två timmar med att strosa i skogsbryn och plocka smultron. Avslutat med fruktsallad och sex and the city. Nu börjar jag känna mig ganska trött, och helt ärligt, jag ska upp tidigt imorgon bitti, det är tillbaka till jobbet och rutinen. Inte för att jag inte gillar jobbet och rutinen. Jag älskar jobbet och rutinen. Faktiskt. Att kliva upp samma tid varje dag, äta frukost, gå till jobbet, få sitt morgonkaffe och göra förberedelser inför dagen. Första mötet, sätta igång med dagens uppgifter, fika på förmiddagen, mer jobb sedan lunch ungefär kvart över tolv. Från ett och framåt flyger bara tiden iväg och sedan är det dags att gå hem, antingen för att träna hemma eller gå till Rotebro och träna där. Hem till Norrviken, äta sova upprepa. Älskar rutin.

Idag var jag ute och sprang, det var ett tag sedan nu, men skönt kändes det. Både medan jag var ute och efter att jag kommit tillbaka. Tar det som ett gott tecken på att jag inte tappat all min kondition sedan sommaren kom och smög sig på. Jag var ute 30 min, det blev 6 km, så höll bra tempo. Imorgon ska jag ta en kortare runda men med intervaller, och sedan köra styrka när jag kommer hem igen. Mage och ben. Hoppla!

After Work

Mitt superviktiga möte idag – rodde hem det så jäkla snyggt! Alla parter gick med på alla förslag och när vi avslutade mötet var ALLA svinnöjda! Tackar och bockar. Idag har jag gjort ett bra jobb. Det är alltså med en total känsla av: shit vad jag förtjänar detta jag styr kosan mot Sollentuna. Jag ska möta upp två av mina tränings-girls för en after work, de har båda semester, men för mig är det AW i alla fall! 😂 jag ser fram emot; en riktigt najsig middag med efterrätt. I skrivande stund är det något pasta-aktigt eller fisk som lockar mest, vi får se vad menyn har att erbjuda ikväll. Vi skulle visst till ett ställe som heter Stinsvillan, där har jag aldrig varit förut, men det blir säkert bra tror jag. Slängde precis ett öga på klockan och jag måste nästan rusha, om jag ska hinna med mitt tåg dvs, vilket jag verkligen vill!

Hej hopp nu tar vi helg allihopa!

Revansch på gårdagens skämt till arbetsdag

Idag har jag fått revansch på min usla gårdag. Idag har jobbet gått bra. Jag har faktiskt åstadkommit något och det känns lovande inför imorgon som är sista dagen innan helg. Helg innebär ju ledigt för mig så jag är riktigt glad nu. Veckan har gått så fort. Imorgon har jag ett VIKTIGT möte som jag hoppas kommer gå vägen. Annars såg morgondagen ut attvara ganska lugn, i alla fall så långt jag kunde se innan jag gick hem.

Det känns fortfarande ovant att göra annat än jobba som USK, men mitt nya jobb är roligt och lite mer av en utmaning. Jag har imorgon gjort två av totalt sex veckor som vårdsamordnare. Det roligaste är att det finns tid gör mig att sätta mig ner och samtala, både med patienter och anhöriga. Det finns tid att lyssna och ge bekräftelse. Dessutom får egot en rejäl boost varje gång en anhörig tackar för att man hjälpt deras gamla mamma eller pappa eller vad det nu är. Då känner jag att jag gör skillnad. Att jag är viktig. Då mår jag bra helt enkelt.

Blåmärken

Igår hade jag en ”dålig” dag på jobbet. Dålig innebär här att allt tog jättelång tid, jag åstadkom ingenting och ingen patient ville gå med på att ta emot den hjälpen som erbjöds. Jag gick från jobbet efter 16 och kände mig fruktansvärt frustrerad. Tacka då världsordningen för kampsporterna. Jag hade bestämt med en kompis från karaten att vi skulle ses och köra lite sparring. För konditionens skull och för att det är kul. Gårdagens sparring var så välbehövd. Det var ett sånt enormt utlopp för frustration och stress. Efter 75min var jag genomsvettig, trött och blåslagen. En knoge blödde. Min sparringpartner blödde från armbågen och vi var båda så himla nöjda. Sjukt det här med vad man väljer att göra på sin fritid. Jag kom hem efter sparringpasset och när jag pratat med min familj i telefon ett tag gick jag och la mig. Har sovit så KOPIÖST bra i natt. Vaknade pigg och glad. Nu hoppas jag på en ”bättre” arbetsdag samt ett riktigt tungt och tekniskt karatepass ikväll.

När modern medicinsk vetenskap inte räcker

vi har haft en man inneliggande på sjukhuset. Han var i sjuttioårsåldern. Hjärtsjuk. Han var opererad för över tio år sedan. Han hade bytt ut sina aortaklaffar, nu satt där mekaniska proteser. När man lyssnade på hans hjärta lät det klick-dunk, klick-dunk. Vår herre inkom inte på grund av sitt hjärta utan med tecken på en oklar infektion. Han var förvirrad, febrig, trött och slö. Inte egentligen alarmerande. På akuten odlades alla hans kroppsvätskor. Man letade bakterier och fann dem i blodet. Hans blod var fullt av stafylokocker, den sortens stafylokocker som normalt sett bor på huden och som bildar biofilm, Staphylococcus epidermidis på latin. Den sortens stafylokock du absolut inte vill ha in i exempelvis en höftled eller annan protes. På akuten sattes antibiotika in, som det skall göras i sådana här fall. Mannen lades in med intravenöst antibiotikadropp och en remiss för ett ultraljud av hjärtat. Vi medicinfolk säger TEE, trans-espfagalt-eko. En prob förs ner i matstrupen och hjärtat kan visualiseras bakifrån med ultraljud. Det ger väldigt mycket bättre bilder av hjärtklaffar jämfört med ett ultraljud ”genom” bröstkorgsväggen. Några dagar senare efter att mannen gjort TEE inser vi att han inte svarar på antibiotikabehandlingen. Infektionsläkare kontaktas och njurdoktorer. Mannen är multisjuk. Taskiga njurar, tidigare stroke, KOL, diabetes, hjärtsvikt, och nu vegetationer på sin mekaniska klaff. Mannen behöver opereras. Spola rent klaffen. I värsta fall ta bort den och få en helt ny. Han sätts upp på väntelista men redan samma dag ringer bakjouren på thorax. Vår patient bedöms som för sjuk. Thoraxkirurgerna vill inte operera. De tror inte att han kommer överleva. Infektion sätter in alla tänkbara cocktails av diverse underliga antibiotika i konstiga doser, njurmedicin justerar och ändrar för att patienten inte ska dö i uremi och njursvikt. Patienten blir tvungen att inleda dialys, eftersom alla antibiotika har kraschat hans njurar… Utan kirurgi kommer han dö. Det är vi ganska säkra på.

Det är moment 22. Den livsräddande behandlingen patienten behöver är vederbörande för sjuk för att ta emot. Trots all forskning och alla moderna behandlingsmetoder går vi bet ibland. Vi kan inte rädda alla. Och det är så jävla orättvist