Skämsvarning

Pinsamt, jag skäms, vill gömma mig bakom en kudde. Sticka ut mina ögon för att slippa se eländet. Kanske lite för dramatiskt, men nästan så känns det. Har alltså precis sett senaste avsnittet av Greys Anatomy. Det är så pinsamt dåligt. Greys brukade vara min favoritserie. Det brukade vara roligt, spännande och intressant. Det brukade vara (något så när) realistiska konflikter och intressanta skruvar av berättelsen. Nu är de inne på elfte säsongen. Bästa karaktärerna är inte längre med och allt som någonsin eventuellt skulle kunna tänkas hända har redan hänt. Således: det finns ingen handling kvar. Allt blir så extremt framkrystat och pinsamt och dåligt. Samtidigt kan jag inte sluta titta. Måste se hur det går, vad hittar de på, vilket håll bär det av mot. Orimligt egentligen att jag spenderar en timme i veckan på universums kanske sämsta teveserie…

Blå ögon och nazister

Alltså. Adam Lundgren spelar så bra i SVT-serien blå ögon att jag får krupp. Från att ha sett honom i torka aldrig tårar, till Känn ingen sorg och nu detta. Dels är han så snygg att hjärtat stannar i bröstet på en, men samtidigt spelar han ett äckligt psykopat-vider. Det är asjobbigt att titta på. Men. Nu när jag sett klart första säsongen (kommer det en tvåa!?!?) av Blå ögon kan jag bara säga wow. Det började som en medioker serie, vilken som helst, lite halvtorr om svensk politik. Den utvecklades snabbt dock till att bli väldigt spännande. VÄLDIGT spännande. Och välgjort. Det är otäckt dock. Med nazister. Det är så skevt att jag inte riktigt kan ta in. Jag har svårt att förstå att det verkligen på riktigt finns människor som sympatiserar med idéer som exempelvis- förintelsen ägde aldrig rum, det är en bluff. Eller- judarna konspirerar mot oss, det är de som styr hela kapitalet och förstör vi alla judar blir världen rättvis. SÅ. SKEVA. VÄRLDSBILDER.

Sedan är den här serien väldigt aktuell. Samhällsmässigt är den mycket illustrativ och jag tycker att den är väldigt fint balanserad mellan att smutskasta verkliga personer och att vara fiktion endast. Jag vill slå eller slag för den här serien i alla fall. Den var både spännande och snygg. Ge den två avsnitt och du kommer inte ångra dig! Den finns på SVT play ett tag till i alla fall!

Tropiksjukdomar: ebola, malaria och rabies

Idag har vi temadag. Tropiksjukdomar. Det ska bli jättespännande att få lära sig något om de här små rackarna. Folk i min omgivning tenderar att läsa mycket om tropiska virussjukdomar och komma med frågor. Efter idag kanske jag kan komma med några fler svar, alt så kan vi ha ännu bättre diskussioner om huruvida ett zombievirus skulle kunna uppstå. Jag har tänkt lite de senaste dagarna, över fördelningen av lästimmar på Läkarprogrammet.  Jag tycker helt ärligt att det är skämsvarning på att vi har infektion i tre veckor. Det är så jäkla lite. All internmedicin dunkar vi av på 48 hp. Det är så jävla lite! Biokemi hade vi 2/3 termin. Det är så jäkla mycket i förhållande. I min vardag som blivande läkare kan jag nästan lova att  det oftare kommer vara frågeställningar gällande val av antibiotika för att täcka in ett visst agens än frågeställningar gällande de reglerade enzymatiska stegen i glukoneogenesen…  Jag förstår poängen med en bred basvetenskaplig grund, en förståelse för biokemi är helt avgörande- absolut! Men det känns bara skevt. Som att det inte riktigt är igenomtänkt till hundra procent. Men vad vet jag egentligen. Jag är ju ingen universitets-professor med massa fina utmärkelser utan en simpel student som ogillar enzymer.

Får jag lära mig något extremt spännande delar jag med mig sen!

Okamotolägret

Det är fantastiskt att vara på karateläger. Det kommer på min topp-tio-lista över roliga saker att göra. Helt ärligt. Börjar trilla dit och bli en inbiten… Nörd? I vilket fall. Sensei Okamoto har varit helt outrotligt bra i helgen. Hon ger så mycket inspiration och så mycket små saker att tänka på. Det är mycket grundteknik som hon implementerar både i kata och kumite. Mycket fokus på rena tekniker och korrekta höfter. Vi gick igenom en semi-ny kata (ny för mig alltså) Gankaku. Har kört den en gång förut på en träning med en av våra senseis i klubben. Nu fick vi alltså mata oss igenom den under Sensei Okamotos översyn. Hon är så himla vass! För när vi gjort hela katan visade hon upp hur den ska se ut. Kata by Okamoto, är vackert. Och coolt. Hela hon är cool. Cool nå jävulskt.  I varje fall så var det en tjej från vår klubb som graderade upp till första dan (dvs svart bälte)!!! Jätteroligt tycker jag! Hon har verkligen slitit.

Tänkte på en sak som en annan Sensei sa en gång. Sensei Scott Langley har ju lämnat den organisation som jag tränar inom, men innan han lämnade var han här i Stockholm, tror det var 2013 på våren om jag inte minns fel, och höll ett träningsläger. Han var väldigt tydlig med att han ansåg att det var inte svårt att veta hur man ska göra något. Det svårast var att kunna utföra. Utförandet i sig berodde enligt hans filosofi mycket på hur välmusklad man var, och hur väl musklerna orkade utföra vad hjärnan beordrade. Han drog det vidare och hävdade att en av de största skillnaderna mellan en karateka med 6kyu och en med 1dan är mängden muskler vederbörande har. Ovh då muskler som är tränade för att utföra karate. Jag kom alltså att tänka på detta under lägret i helgen eftersom jag tycker att vissa saker som aldrig tidigare har fungerat börjar släppa. Det börjar kännas mindre omöjligt. Mitt bästa exempel på detta från lägret är de kumite-inspirerade halvt steg in övningarna vi gjorde. Vi gjorde liknande förra året när Sensei Okamoto höll läger. Då hade jag sådana problem med att få ihop det. Jag blev långsam, seg och bara kunde inte. Trots att jag såg och förstod vad det var hon ville att vi skulle göra. I år var det bättre. Så klart inte perfekt, (blir det någonsin perfekt?!) men så jäkla mycket bättre än ifjol. Och varför då? – jo jag är BRA MYCKET starkare nu än för ett år sedan. Rolig utveckling!

Sensei Okamoto är min idol. Jag skulle vilja ha henne fast stationerad här i Stockholm för alltid. Det är ju så klart en omöjlighet men drömma måste man få göra

Jourpass på infektionsakuten

I måndags hade jag ungefär månadens längsta dag. Började 09.15 och slutade 22.00. Detta på grund av ett Jourpass på infektionsakuten. Det är obligatoriskt att göra ett pass och om man skiter i det får man inte skriva tentan som kommer nästa vecka. I varje fall. Jag har inte alls bra erfarenheter av akuten (medicinakuten). Hade liksom inte så roligt där, det var inte min grej. Så jag var lite tveksam när jag traskade in på infektionsakuten och smällde mig för tjänstgöring. Jag hade inte behövt oroa mig, det var så himla kul! Spännande, varierande fall, många patienter och mycket som hände. Jag var med på två larm, varav ett sepsislarm (sepsis är vad gemene man kallar blodförgiftning). Sedan tog vi hand om allt från pneumonier (lunginflammation) till paronykier (nagelbandsinfektion) till tuberkulosmisstanke och blodig hosta. Läkaren jag gick med, han var en stjärna. Lärde ut massor, pratade högt för att jag skulle förstå hur han tänkte och resonerade. Nej vet ni vad. Det här var riktigt bra skit! Det var dessutom kul att det var så många patienter som FAKTISKT var akut sjuka. På medicinakuten var det många som både jag och min handledare tyckte hade kunnat handläggas på vårdcentralen. Här skickade vi bara hem en patient med övre luftvägsbesvär som verkade vara virusorsakade. Patienten ville ha antibiotika, men det fick hen inte. Där hade jourhavande läkare ett riktigt bra snack om antibiotika och varför han inte tänkte skriva ut något antibiotika unde de här förutsättningarna.

Summa summarum: infektionsakuten får 4,5 av 5 i betyg. Helt sjukt bra var det. Trist att det var en kväll och aldrig igen…

Sensei Okamoto levererar

Dag ett, första passet. Check! Satan vad roligt det är. Det är dessutom så peppande, ger mig ett driv och en motivation som inte liknar något annat. Lite känslan av att inte kunna ta slut. Vara lite hög. Endorfiner.

Nu är det vila, ladda batterierna inför imorgon, då drar vi igång elva nollnoll sharp. Hoppas på kata som sagt. Idag fick vi lite kata. Yonru shodan hann vi mata igenom. Bra skit. Fokus på ställningar och hikite-handen. Höfterna och grundteknik.

Träningsläger med Sensei Okamoto

Idag, eller, ikväll drar det igång. Jag peppar, massor. Det var mindre än ett år sedan hon var här sist, det var kanske det bästa lägret jag varit på. Idag får vi se om det var tajmingen sist. Dvs att lägret kom mitt i min preklinfrenzie och räddade mig från mentalt kollaps eller om det verkligen är världens bästa karateinstruktör vi ska leka med. Jag hoppas i vilket fall på mycket kata. Mmyyyycket kata. Hon gör så brutalt bra kator att jag blir tårögd. Låter kanske löjligt, men hennes Sotchin är inte att leka med. Det är en konstform. Jag vill lära mig!

På tal om lära mig. Igår lärde jag mig stegen till den (förlåt karategudarna) mest efterblivna katan jag någonsin varit med om. Kata Hangetsu. På riktigt. Det är som ett skämt… Katans mål är att visa upp en speciell ställning, Hangetsu-dachi. Som är en senkutsu-dachi fast lite kortare och med invinklade fötter. Syftet- att skydda skrevet. Problemet är bara att det ser efterblivet ut. Man går runt och ser ut som att man håller på att kissa på sig… Nej tacka vet jag min kompis Kanku-dai. Inga dumma badrumsställninhar där inte.

Så jag sitter som på nålar idag, håller på att hoppa ur mitt skinn, vill bara att det ska dra igång NU. Men det blir till att vänta ett tag till. Ikväll. Då kör vi!

När Death Cab for Cutie kommer till Stockholm

Jag började lyssna på DCFC 2005. Sedan 2005 har jag väntat, hoppats och längtat efter den dagen jag skulle få möjlighet att se dem spela. Höra musiken live. Få hela upplevelsen. den 15 juni spelar de på Münchenbryggeriet. Jag har köpt biljetter. Shit.

Det började med Transatlanticism, den skivan var min första förälskelse, som sagt, där kring 05. Jag var tonåring och hade massa ångest. Kände igen mig i de emotionella texterna och fick tröst av den mjuka musiken. Sedan kom Plans. Plans är en skiva som jag har så mycket minnen till att det nästan blir löjligt. Det är så pass att jag inte kan höra på alla låtarna hur som helst, vissa av dem dammar upp MYCKET känslor. Framförallt från sommaren 08, och framförallt glada minnen. Jag och Hanna och Andrea. Oj vad vi hade kul den sommaren. Jag hade mitt första jobb inom sjukvården, och livet lekte. Jag mådde egentligen inte bra, men när jag tänker tillbaka på den tiden minns jag två saker: att jag var deppig, och att vi hade en fantastisk sommar. Soundtracket: Plans. Därefter var det tyst ett tag. Narrow Stairs kom ut där, när kan det ha varit, 09-10 kanske tidigare. I vilket fall var det inte en skiva som jag föll pladask för initialt. Den har växt. Nu finns några av mina favoritlåtar att hämta från den, men det var något med den som gjorde att jag inte fastnade direkt. Sedan kom Codes and Keys. CaK är kanske DCFC-skivan jag lyssnar mest på, efter plans. Den gick på repeat i min iPod (ja den finns fortfarande) hela 2012. Den är liksom för mig slutet på Sundsvall och början på Stockholm.  Tröstade mig med tourist och monday morning när jag kände mig ensam, missförstådd och vilsen på skolan. Nu har de släppt en singel, från den skivan som jag hoppas hinner komma ut innan konserten i sommar. Nya singeln är jättebra. Verkligen. Så jag har inget att negga, inget att vara rädd för. Deras nya skiva kommer komma ut snart. Den kommer vara bra. Jag kommer äntligen få se dem spela live. Och livet är i sin ordning.

Mina gamla band från barndomen börjar komma ikapp mig och snart är det väl bara AFI kvar att se live…

Kontaktlinser

Idag har jag gått med kontaktlinser, hela dagen. Det har varit helt otroligt skönt att slippa glasögon. Skönare än jag tänkt. Framförallt var det så extremt avslappnande att SE på träningen. SE MED SKÄRPA. Shit. Linserna jag har nu korrigerar inte hela mitt synfel, utan min astigmatism får jag ändå dras med, men det är bra mycket bättre än utan dem. Kan vi ju alla enas om. Nej men så här kommer det bli: jag kommer använda de här nu i typ en månad till och från, sedan kommer jag boka återbesök där jag säger något i stil med- vill ha linser som fixar hela mitt synfel, tack. Så får de helt enkelt göra det. Hade liksom inte föreställt mig att det skulle kännas så skönt… Ögonen var oberörda. Inga symptom. Plus bra syn, fantastisch. Nåja. Nu börjar klockan springa iväg. Har en övning på KTC (kliniskt träningscentrum) imorgon klockan 08.30, vi ska öva på att göra lumbalpunktion, och ta spinala prover. Samt typ, öva att känna nackstelhet. Det blir nog bra. Berättar mer om det imorgon! Nu ska jag turbo-sova.

Infektionsblocket

Nu, idag inledde vi infektionsblocket av medicinkursen. Det känns spännande och kul. Jag ser fram emot lite föreläsningar ett tag, att få läsa på och ta igen mig lite efter allt VFU-ande. Det tar mycket energi. Idag var det intro, sepsis (blodförgiftning) och CNS-infektioner, alltså infektioner i centrala nervsystemet (förenklat: hjärnan). Imorgon ska vi snick-snacka antibiotika. Det ska nog bli bra. Sedan har jag ”bokat” lunchdejt med Linda som ska på arbetsintervju på huset. Blir nog en bra dag, det är träning på kvällen, och jag har haft 72 timmars vila, så jag kommer ha massor med energi och driv. Ja imorgon blir nog en bra dag.

Reflekterade över en sak idag när jag gick från infektionskliniken till själva KI-delen för att luncha med en kompis som pluggar till tandläkare. Det är så extremt långt att gå (!!!!) mellan sjukhusets kortsidor. Det tar, helt ärligt, åtta minuter. Åtta! Enkel väg. Och närmaste kaffe-inköpsställe är inte så mycket bättre, 4 minuter till Pressbyrån. Det hinner man ju knappast när föreläsarna drar över på tiden och en har 11 minuter på sig… Nåja. Vi har korta dagar istället så jag antar att jag har tre val:

a) härda och få avgiftning på köpet

b) ta med eget kaffe i termos

c) börja jogga istället för att gå